Rotfrukterna och jag!

De där rotfrukterna och min lek med dessa ord:

  • Rödbeta – rödheta – mitt serveringsförslag
  • Vitbeta – vitterbeta – mitt kunskapsförslag
  • Kronärtkocka – kronätskocka – mitt ätochsmakaförslag
  • Svartrot – vitkockarmössefavorit – mitt proffsförslag
  • Majrova – åretomrotfrukt – mitt receptförslag
  • Sockerbeta – energijordsgömma – mitt lekfullhetsförslag
  • Morot – morsanslockerirotfrukt – mitt minnesätandeförslag
  • Ja, så kan det vara. Jag är hungrig och ska långsamkoka en knippe rödbetor, servera dem med parmesanost i skivor, bladpersilja, en klick äkta smör och så några svartpepparkorn, salt ur min nypa och så ska jag sända en innerlig varm tanke till den person som lockade mig in i matriket med sitt storsamtal om maten, lusten, tanken, smaken, hungern, sinnena och att allt måste sammansmälta på tallriken.

    Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Rotfrukterna och jag!

Vygotskij mumlar och bagarens mummel

PRAKTISK (bageri) MATEMATIK

Ja, hela söndagen (en repris från 2007) …fram till nu…har jag varit i Sandhamns Bageri… vägt, mätt upp, räknat ut, kollat grader, organiserat på plåtar…för att sedan plåta alltsammans. Det är ju praktisk matematik alltsammans. Min bror bagaren säger:

– Det är så mycket att hålla redan på. Så man mummlar hela tiden för sig själv.

Det är samma sak för oss alla. För att få grepp om saker och ting sätter vi ord på det, och låter dessa ord komma utanför oss själva. Så att vi också hör dem. Då förstår vi saken bättre. Nu mumlar jag när jag skriver det här. Lev Vygotskij ler i sin himmel. Vilka lärljungar….mumlar nog han!

Nu till matematiken:

image1214

– Jag mumlar för mig själv…. och måste hela tiden ha koll på klockan…

image1215

Här är en del av ett recept… det ska helt enkelt tredubblas – eller fyrdubblas, eller bara dubblas… aldrig överfört i enkelhet i sin absolut skrivna form. Nej avhängt på väder och tidpunkt… så bakas det på.

image1216

Allt ska noggrant vägas. När jag gjorde detta insåg jag att allt är oändligt viktigt i detta moment. Det är inte på en höft, utan snarare på vågen… det är inte en nypa…utan ett gram och det är inte hit och dit, utan väldigt exakt.

image1217

Så alltsammans väges upp. När jag gjorde detta hade jag bara denna deg i huvudet. Det jäste ordentligt. Men min bagarbror han har fem, sex, sju, åtta degar som är på gång. I olika processande stadier. Jag sa…

– Så brukar jag också ha det… i skolan … alla mina elever befinner sig alltid på olika platser och olika saker väger olika för dem, och de är helt olika i processen… jag måste alltid – hmmm

– hm…mmmmmm – jag måste tänka – kan inte lyssna på dig… sa min bror och vägde upp jästen… för nu ska allt sättas sprutt på.

image1218

Klockan är central i ett bageri. Den avgör det mesta.

image1222

Det är kilotunga degar som läggs upp på bakborden. Samtidigt bakom ryggen knådar en maskin nästa stora deg, och på plåtar ligger bullar som ska in i ugnen eller ut till försäljning, och nästa tanke i huvudet på bagaren…kanske

– syrran MÄT upp en ….

– men du syrran….

image1224

Nej – jag lovar – jag glömmer inte saltet.
Det ska vara exakt 45 gram salt.’

– Väg noggrant! ropar bagarbror från sitt hörn i bageriet.

image1223

TIden, åter igen…. men också graden av värme eller kyla. In med degen i kylskåpet…långsam jäsning. In i frysen. Ännu längre jästid… ut på bakbordet….aktivitet … nu jäser det… sedan plåtjäsning… tid och temperatur,

image1226

Jäsning av Sultanlimpor får återspegla grannens växthus…

image1221

Att ordna, skapa plats, fundera över ekonomin på en fysisk plåt. Hur många får plats… ska få plats….tid är pengar, men plats är också pengar… räkna, titta och tänka…. sedan är det mesta en rutin…men i grunden är det matematik. Vilken form har vi på plåten…

image1219

Bedöma och göra lika. Skära upp en hel rulle till bullebitar… här kardemummabullar. Det ska bli ungefär lika stora bullar. Ögat och handen avgör. Fort går det. Också här är det matematik. Bara förflyttningen av kniven och antalet bullar… tid, bedömning och resultat…

image1227

Klara… färdiga… ÄT!

image1228

Bröd är bröd. Brödets betydelse för livet kan inte underskattas. Och när man bakar det så är det mycket som skattas, överslagsräknas, beräknas och bereds. Brödets väg fick bli praktisk matematik. Det var ett riktigt matematikarbete att göra detta resultat. Det färdiga resultatet är bra näring för det fortsatta.

image1229

… jag luktar som en kanelbulle, hurtbulle, kardemummabulle…

dofterna och ett och ett annat bröd bär jag med mig hem,.

Anne-Marie

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Verkligheten, Vetenskap och teori | Etiketter , | 7 kommentarer

Skrivande skriv-ande

Det vilar ord omkring mig. Och då jag skriver samlar orden ihop sig till en slags mening och en ytterlig ton gestaltar sig. Jag är nog en Vygotiskijtänkare, jag vet vad jag tänker först då jag får syn på det, kan höra mig själv säga det, samlar ihop mig i en skrivande mening.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Skrivande skriv-ande

Felsäkert läge!

DN idag 17 juli 2010 har rubriken Särskoletragedin och skriver något om att särskolan kanske måste reformeras. Varje fall av felaktig särskoleinskrivning är en tragedi.

Här är rapporten från Skolinspektionen.

***********

Jag tänker:

Skolan ska vara en rättighet för alla. Jag är rädd för den sorteringsplats skolan kan vara eller har blivit. Vi är alla olika, med skavsår här och där, med språkuttryck som inte liknar varandras, med bakgrunder som är av olika färg och innehåll. Skolan är ju en tummelplats för olikheterna men också för likheterna. Olikheterna ska vara människorna i den, likheterna ska vara det skolan har till uppdrag för dessa barn. Skoltiden är en tid för självförtroende och framtidshoppande, det är om människan vi lär oss oavsett vi undervisar om samspel, relationer, respekt och värdighet, demokrati, lika-rätt, genus så är det just det vi gör.

Richard Gerver, Creating tomorrows school today, 2010, skriver om skolan som en plats där självförtroendet skadas, utvecklas, växer och det är skolans viktigaste roll att värna om det stärkande. Barn ska dessutom ut i ett samhälle som de är beroende av men också kan bidra att utveckla. Må detta bli gott!

Det är djupt tragiskt att sortering inte är mer professionell än att ungar kan hamna i verksamheter som inte ger dem full möjlighet att utveckla ett lärande där nycklarna passar in i åtminstone flera dörrar än till en fortsatt väg ifrån och utanför. Det betyder inte att jag inte räknar med att verksamheterna för alla barn i skolan är professionella, men att uppdraget i dessa kanske ska handla om ett större perspektiv än just det som är i skolan. Skolan är en plats för en tid. Den större tiden i en människas liv handlar om platsen i samhället. Det är ett bra perspektiv att förhålla sig till.

Jag är uppriktigt rädd för sorteringen i stort och i smått. Klassrummets dörr står alltid på glänt för att kasta ut en elev ur den stora viktiga gemenskapen därför man som lärare har identifierat något litet fel som finns i eleven … och vips är eleven i ett annat systemtänk – den om bristen, den om justerandet, den om vi-fann-felet-med-eleven och nu är åtgärderna vidtagna. Och ansvaret förskjutet utanför detta rum. Klart vi ska stötta barnen i verksamheterna, klart vi ska ha specialpedagoger, klart vi ska ha… men vi ska fundera på hur vi ska använda dem… och i vilka rum. Men är det inte verkligare och närmare intentionerna med skolan om vi ser till miljön, hur barnet agerar här och just nu, hur min undervisning kan ändras, hur vi kan tänka samspelande, hur påverkar jag som lärare eleven? Vad är det som händer här inne? innan läraren förtvivlat ger upp allt efter att stödet till läraren också försvunnit, och den onda spiralen blir allt ondare och den där lilla ungen skrivs ned och in och … så blir det i tid och evighet. Det blir aldrig morgondag i detta barns liv utan alltid – se gårdagen som förklarar alltsammans! Barn med någon form av diagnos får denna diagnos för all skoltid, den får aldrig några nyanser utan blir en förklaringsmodell där ansvaret läggs i diagnosen. Det skrämmer mig. Om jag har fått en diagnos är det för att jag behöver den för att få ytterligare möjligheter att ingå i det som alla andra ingår i. Inte för att förklaras bort utan för att räknas in. Ett barn med ADHD är ju ett barn som utvecklas med sin ADHD och i en miljö där man samspelar med detta barns behov. Men ADHD diagnosen har säkerligen en utvecklingspotential och diagnosen ska väl verka för att underlätta. Inte försvåra och ansvarsbefria.

Det ett barn behöver för att utvecklas ska vara en självklarhet för oss runt barn. Tillförande pedagogik och inte avskärmande sådan. Jag besökte en skola i Norge som jag fortfarande har inne i mitt hjärta som modell. Kanske är det därför jag skriver som jag skriver. Jag har sett något annat. Och jag har hört lärare tala med andra innehållsord. Att se annat innebär ju ett utvidgat bollplank, och nya reflektioner och tankar. Man hamnar utanför lådan.

Vi är inte lika någon av oss, våra egenheter blir ibland charmigt förklarade och i andra fall förklarade med brist och felsökarglasögon. Vi kan alla hamna i felsäkert läge! Skolan är en plats för ständig, ständig reflektion och öppen dialog om synen på människan och synen på kunskapen. Alltid.

Anne-Marie

och jag räds ordet sortering!

Publicerat i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Hinder för lärande, Pedagogiska miljöer | Etiketter , , , , , , , , | 11 kommentarer

Energi och kompetens – Barnet och Vygotskji

Vygotskij beskriver om den kompetens en lärande kan erövra genom att ”låna” kompetens av den som har den. Alltså kunskapen kan lånas ut. Jag tänker att så är det säkerligen. En som kan lånar ut sin kompetens så att den som inte kan får lära av den, få mod att göra, får en modell att titta på, härma och en utsikt som man inte tidigare hade, då man heller inte visste om att man kunde göra saker och ting på detta sättet, va – kan man cykla? kan man konstruera modeller med pinnar och en limpistol, kan man räkna matematik på det där viset, kan man… alltså även det som ligger utanför medvetenheten lånar den som kan något ut till den som inte vet alls. Så tänker jag.

Men så tänker jag på energin. Energin lånar den lärande ut. Den där hungriga viljan att lära sig något som den som lånar ut kompetensen inte längre har. Det är energigivande att vara med en som lär sig nytt, och tycker att det är väldigt, väldigt roligt, någon som berättar om det som man själv tycker är så bortglömt och vanligt. Man får upp ögonen för det som är så fantastiskt med det man en gång lärde sig. Jag tycker att energin är nog så viktig att tala om. Den nyfikna energin hos den som är i färd med att börja göra något nytt. Och ljuset det ger över det man själv har kunnat så länge och så självklart.

Det handlar alltid om möten. Alltid om utbyten. Men vi ska inte se det så. Vi ska bara vara när det äger rum. Krafterna i samspelandet, delandet och energikicken… ja… den får vi på köpet. Som grädde på moset!

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Verkligheten, Vetenskap och teori, Vygotskij | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Allmänna råd till födelsedagen

Det kan väl aldrig vara allmänna råd till något så personligt som en födelsedag. Men många, många får inte fira sina födelsedagar. Det kan vara bra att veta. Det kan vara så att det går en liten tant på någon gata, ser lite ensam och skruttig ut, och ingen tilltalar den lilla tanten värdigt eller ens vänligt. Det kan vara hennes födelsedag. Och den kan vara bortglömd av världen. Därför kan man tänka att människor fyller år – och att just denna dagen kan vara den dagen då den där ensamma tanten fyller år – och då upptäcker man att detta förhållningssätt kräver en slags medmänsklighet av mig och dig som går där och nyss har blivit firade eller ser fram emot att få fira någon. Då kan man faktiskt tänka att jag ska vara extra vänlig mot den där tanten. Bara för att. Då kanske man är det nästa, och nästa, och nästa dag… för man vet ju inte… när den ensamma tanten fyller år.

Anne-Marie

som skriver det här – därför att jag en dag var så ensam, så ensam och då tog jag min cykel och cyklade ut i verkligheten och då när jag cyklade omkring där jag var så skrek någon så fula ord till mig att jag skrämdes iväg i min ensamhet… och det var inte så bra. Kostar det så mycket att avbryta sitt skrivande och bege sig ut i omvärlden så får det lika gärna vara tänkte och jag och for en aning sårad och lite ledsen hem. Snigellivet kändes hemtamt och mycket vänligt. Väl där slog jag mig ned vid mina tangenter och tänkte – hur ovänlighet fullkomligt berövar människor energi. Och så tänkte jag – tänk när jag blir en liten tant… och så skrev jag den där födelsedagstanken. Små tanter och ensamma farbröder har jag ett öga till nämligen.

Publicerat i Barns rättigheter | 4 kommentarer

Spår av barndom

Spåren till barndomen leder alltid tillbaka. Jag bläddrar i mina fotoalbum. Ser nytt i de gamla fotografierna. Kanske för att jag lär mig mer om det som var, förstår min barndomstid i ljuset av den tid jag faktiskt var barn, allt framtida låg så vackert utstrött, det framtida var inte direkt så farligt, det såg lovande ut också för dem som inte gått ut gymnasium eller misslyckats med kurserna i tyska språket. Det var inte så farligt för dem som inte var så duktiga i skolan, de försvann ut i sommarlovsarbeten och tjänade några egna pengar och det såg lovande ut när man tittade på den lilla högen med nyköpta skolkläder för hösten och dessa kläder skulle sparas Anne-Marie, sparas till skolstartsdagen om flera veckor, sa mamman.

Sommaren var långsamlång och den goda glassen var en storstrut som kostade strax under fem kronor, för att vara exakt, så kostade den 4.25 och bageriet bakade sockerbullar som smakade nyfärskt i flera dagar, skogen visade upp sin stundande höstskrud med blåbären som gottade sig i blåbärsrisen. Min bror och jag spelade alltid kula i sanden och lekte lekar som – vem kan äta upp glassen långsammast? Och tror du att du kan simma över kanalen till andra sidan på fyra minuter?

Det var långt till nästa dag. Det var så mycket nutid att man kunde storkna. Blir det aldrig någonsin morgon? frågade jag min mamma. Hon var lite disträ och svarade utifrån sin dagstidning – tids nog Anne-Marie, tids nog!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Spår av barndom