Anne-Marie Körling

DN idag 17 juli 2010 har rubriken Särskoletragedin och skriver något om att särskolan kanske måste reformeras. Varje fall av felaktig särskoleinskrivning är en tragedi.

Här är rapporten från Skolinspektionen.

***********

Jag tänker:

Skolan ska vara en rättighet för alla. Jag är rädd för den sorteringsplats skolan kan vara eller har blivit. Vi är alla olika, med skavsår här och där, med språkuttryck som inte liknar varandras, med bakgrunder som är av olika färg och innehåll. Skolan är ju en tummelplats för olikheterna men också för likheterna. Olikheterna ska vara människorna i den, likheterna ska vara det skolan har till uppdrag för dessa barn. Skoltiden är en tid för självförtroende och framtidshoppande, det är om människan vi lär oss oavsett vi undervisar om samspel, relationer, respekt och värdighet, demokrati, lika-rätt, genus så är det just det vi gör.

Richard Gerver, Creating tomorrows school today, 2010, skriver om skolan som en plats där självförtroendet skadas, utvecklas, växer och det är skolans viktigaste roll att värna om det stärkande. Barn ska dessutom ut i ett samhälle som de är beroende av men också kan bidra att utveckla. Må detta bli gott!

Det är djupt tragiskt att sortering inte är mer professionell än att ungar kan hamna i verksamheter som inte ger dem full möjlighet att utveckla ett lärande där nycklarna passar in i åtminstone flera dörrar än till en fortsatt väg ifrån och utanför. Det betyder inte att jag inte räknar med att verksamheterna för alla barn i skolan är professionella, men att uppdraget i dessa kanske ska handla om ett större perspektiv än just det som är i skolan. Skolan är en plats för en tid. Den större tiden i en människas liv handlar om platsen i samhället. Det är ett bra perspektiv att förhålla sig till.

Jag är uppriktigt rädd för sorteringen i stort och i smått. Klassrummets dörr står alltid på glänt för att kasta ut en elev ur den stora viktiga gemenskapen därför man som lärare har identifierat något litet fel som finns i eleven … och vips är eleven i ett annat systemtänk – den om bristen, den om justerandet, den om vi-fann-felet-med-eleven och nu är åtgärderna vidtagna. Och ansvaret förskjutet utanför detta rum. Klart vi ska stötta barnen i verksamheterna, klart vi ska ha specialpedagoger, klart vi ska ha… men vi ska fundera på hur vi ska använda dem… och i vilka rum. Men är det inte verkligare och närmare intentionerna med skolan om vi ser till miljön, hur barnet agerar här och just nu, hur min undervisning kan ändras, hur vi kan tänka samspelande, hur påverkar jag som lärare eleven? Vad är det som händer här inne? innan läraren förtvivlat ger upp allt efter att stödet till läraren också försvunnit, och den onda spiralen blir allt ondare och den där lilla ungen skrivs ned och in och … så blir det i tid och evighet. Det blir aldrig morgondag i detta barns liv utan alltid – se gårdagen som förklarar alltsammans! Barn med någon form av diagnos får denna diagnos för all skoltid, den får aldrig några nyanser utan blir en förklaringsmodell där ansvaret läggs i diagnosen. Det skrämmer mig. Om jag har fått en diagnos är det för att jag behöver den för att få ytterligare möjligheter att ingå i det som alla andra ingår i. Inte för att förklaras bort utan för att räknas in. Ett barn med ADHD är ju ett barn som utvecklas med sin ADHD och i en miljö där man samspelar med detta barns behov. Men ADHD diagnosen har säkerligen en utvecklingspotential och diagnosen ska väl verka för att underlätta. Inte försvåra och ansvarsbefria.

Det ett barn behöver för att utvecklas ska vara en självklarhet för oss runt barn. Tillförande pedagogik och inte avskärmande sådan. Jag besökte en skola i Norge som jag fortfarande har inne i mitt hjärta som modell. Kanske är det därför jag skriver som jag skriver. Jag har sett något annat. Och jag har hört lärare tala med andra innehållsord. Att se annat innebär ju ett utvidgat bollplank, och nya reflektioner och tankar. Man hamnar utanför lådan.

Vi är inte lika någon av oss, våra egenheter blir ibland charmigt förklarade och i andra fall förklarade med brist och felsökarglasögon. Vi kan alla hamna i felsäkert läge! Skolan är en plats för ständig, ständig reflektion och öppen dialog om synen på människan och synen på kunskapen. Alltid.

Anne-Marie

och jag räds ordet sortering!