I min bok ”Väck läshungern” skriver jag om de där orden vi säger om barns språk och intressen och hur vi värderar deras utläggningar om saker de känner till och vill berätta om. Barn med ett rikt språk och som använder ”fönsterkitt” och ”fönsterbågar” då de är tre år har fått vara med i sammanhang där föräldrar eller andra gett dem möjligheter att fånga in orden på plats. Så fungerar det med sånger som föräldrar sjunger för sina barn. De kan lära sig hela verser av Povel Ramels ”Var är tvålen broder” utan att förstå orden så använder de dem. Ett barn som suger på orden ska inte genast förklaras som tystlåten. Om omgivningen väntar in och visar att vi kan vänta på det som sägs kan vi slippa de för snabba omdömen som gör att vi från vuxet håll tror oss kunna ringa in barnen och berätta vilka de är. Barn är en del av det vi gör och de tar till sig de ord som finns där vi finns. Om vi sjunger så sjunger de också. Om vi läser så läser de också. Om vi talar om vårt arbete och säger ord som bygger ett fönster i ett hus lär de sig det också. Och även om de inte säger orden kan de mycket väl hämta en hammare och skilja skruv från spik.
Jag tycker vi ska tänka mer på hur vi kan påverka barn att bli nyfikna på ord, sånger och texter och hur vi ständigt kan bjuda in dem som de människor de är, rustade för samspel och kommunikation. De vill inte bli bedömda. De vill delta.
Hej HOPP!
Anne-Marie