Hur kan det kallas förtroendetid?

Det är märkligt att man kan använda begreppet förtroendetid för lärare. För det är just det man visar att man inte har – förtroende. De år jag har arbetat som lärare har jag arbetat så att jag fullt ut kan genomföra det stora uppdrag jag har att genomföra lektioner, planera, utvärdera, samt att tänka och fundera över var och en av mina elever, hur de lär och hur de utvecklas. Det är inte ett enkelt eller lätt arbete. De första som ska ha förtroende för mig är mina elever. Om jag inte sköter mitt arbete, kommer förberedd, har ett innehåll kommer mina elever såväl få lida för detta som att synliggöra det.

Jag har inte en egen dator, jag har inte en värdig arbetsplats, jag har inte ens en skrivbordslampa… så ska man binda mig vid min arbetsplats bara för saken skull så behöver jag förutsättningar för detta – jag vill inte vänta på att datorn blir ledig, jag vill inte bli störd då jag tänker, jag vill kunna sitta ostört och skriva, jag vill inte känna hjärtklappning för att allt som ska göras försvinner i brist på möjligheter att göra det jag ska och vill. Jag har alltid arbetat mycket. Men där jag själv haft bäst förutsättningar och möjligheter.

Jag är fullkomligt slut efter en hel dag i klassrummet och skulle må bra av att slippa den stress som det innebär att inte ha en egen dator att arbeta vid, att uppkopplingarna inte fungerar och att kopiatorn har papperstrassel. Klassrummet har jag städat klart och morgonförberett. Är det inga saker att göra vid skolan sätter jag mig gärna i min enskildhet och gör det jag måste göra.

Var jag gör det – tror jag inte spelar så stor roll – att jag gör är däremot väldigt viktigt. Att jag skapar läroplansrelaterade undervisningar och planerar dessa genom att tänka på kursplaneinnehållet. Om mina ledare visar mig förtroende för det jag gör – så kommer jag uppleva motivation.  Jag beklagar att de som skrivit under uppropet om lärarnas tider, de har visat sig vara fel ute, det är mer professionellt att tänka att vi har uppdraget att genomföra innehåll och detta tillsammans med eleverna.

Ska jag vara ärlig ser jag hellre att jag har mer tid med eleverna! Det är där hela uppdraget vilar. Om jag inte sköter mitt jobb är det deras förtroende jag sviker.

Jag tackar Mats Öhlin som var den förste som lyfte frågan!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 6 kommentarer

Giftermål

De gifte sig idag – påskvädret och Stockholm.Och alla färgerna blev som påskriset rikt.

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Giftermål

Min farfars första år

Körling fotograferar ur familjealbumet 2010

Detta fotografi är taget 1864. Det är faktiskt min farfar. Han sitter där han sitter. Då hade han inte hört talas om Ellen Key. Då var barn antingen något man klädde upp och lät sätta i en Roussaueträdgård där barnet fick upptäcka själv – och vara för sig själv liksom en Robinson Kruse i en ensam värld, eller så bannades man för den ondhet man som barn per automatik föddes med. Jag tror inte min farfar råkade ut för något av detta slag. Min farfars far var kompositör och ägnade sig åt taktpinne och komposition. Vad hans blida hustru hade för sig har jag ingen aning men att farfar tonades in i tonsättarlivet det vet jag med bestämdhet. Min farfar och min farfars far spelade ihop. Tänk att ha saker och ting gemensamt.

Min farfar blev också kompositör. Hans barnvisor blev han musikpappa till för massor av barn en gång för länge sedan. Farfar influerades av Ellen Key och blickade ut över barnen och vad de hade för sig. Om dem skrev han. Idag går inte dessa sånger att sjunga. Men som små örhängen finns ju NEJ SE DET SNÖAR och ETT GAMMALT FULT OCH ELAKT TROLL och några andra. Det hör samman med att de är berättande.

Om detta visste han ingenting då han satt på en stol framför en fotograf, uppklädd och fin, och alldeles ensam. Att fotograferas var allvarliga saker. Tekniken måste ha varit omfattande. Det hela ett stort äventyr. Kanske inte för farfar men säkert för hans föräldrar.

Anne-Marie

Publicerat i Släkten Körling, Visionerna | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Min farfars första år

Så vi svek barnen

Körling fotograferar 2010

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i.

Så vi svek barnen där de satt och konstruerade och samspelade och där vi gav dem klassrum med åtskilda bänkar, tystnad och ensidigheten. Så vi svek barnen då vi lät dem bli klädda för att spegla oss och inte för att rusa in i lek. Så vi svek barnen då vi inte trodde dem om att själva knyta sina skosnören. Så vi svek barnen då vi trodde att uppfostran fanns i handen. Så vi svek barnen då vi trodde att de förstår att klara sig i trafiken där vägarna är byggda för de stora.

Så vi svek barnen då vi behövde nannisar i våra vardagsrum för att klara av att fostra. Så vi svek barnen då vi uteslöt dem ur sagoberättandet och tidlösheten. Så vi svek barnen genom att ta bort lördagsgodiset och göra allt till vardagligheter. Så vi svek barnen genom att göra dem till små egna centrum. Så vi svek barnen genom att fostra dem till mottagare. Så vi svek barnen genom att ringa in dem som problem. Så vi svek barnen genom att söka felen i dem.

Så vi svek barnen genom att inte ha tid med dem. Så vi svek barnen genom att ge dem snabbmaten. Så vi svek barnen med att inte behöva diska. Så vi svek barnen genom att inte låta dem lära sig att steka pannkakor. Så vi svek barnen genom att inte lyssna. Så vi svek barnen genom att låta dem se på saker de inte ska se på. Så vi svek barnen genom att inte ha vuxna hemligheter. Så vi svek barnen genom att inte god-natta och bädda om dem. Så vi svek barnen genom att förse dem med för mycket pengar. Så vi svek barnen genom att ge dem en TV på rummet.

Så vi svek barnen genom att förskjuta ansvaret om dem till någon annan. Så vi svek barnen genom att blunda. Så vi svek barnen genom att ta bort deras längtan. Så vi svek barnen genom att genast ge dem det de önskar sig. Så vi svek barnen genom att skapa lekmiljöer avsedda bara för barn. Så vi svek barnen då hyvelbänkarna försvann. Så vi svek barnen genom att inte synliggöra att vi vuxna är engagerade i någonting eget.

Så vi svek barnen då vi påpekade att de var ensamma. Så vi svek barnen då vi inte lät dem vara en aningens för sig själva. Så vi svek barnen genom att inte odla äppelträd och klätterträd. Så vi svek barnen genom att inte göra saker för oss själva. Så vi svek barnen då vi tog dem förbi åldersgränserna på bio. Så vi svek barnen och gav dem spel de är för unga för. Så vi svek barnen genom att förringa deras talan. Så svek vi barnen genom att ge dem rättigheter de inte fick äga ansvar, delaktighet och förvaltande i. Så vi svek barnen då vi ständigt såg till att de var sysslosatta. Så vi svek barnen genom att göra ensamheten farlig.

Så vi svek barnen genom att göra dem förmer än de är. Så vi svek barnen genom att sätta dem i aktiviteter de inte själva längtat efter.  Så vi svek barnen då vi inte visade att vi behövde deras hjälp. Så vi svek barnen genom att göra den nära världen farligare. Så vi  svek barnen genom att inte skapa sammanhangen. Så vi svek barnen genom att göra säkerheten viktigare än verkstaden. Så vi svek barnen genom att ta bort alla hinder. Så vi svek barnen genom att inte lära dem härbärgera svårigheter. Så vi svek barnen genom att inte frustrera dem.

Så vi svek barnen när de skrek på oss att de fanns. Så vi svek barnen genom att inte tro dem om sina förmågor. Så vi svek barnen när vi sa att de skulle lära sig. Så vi svek barnen när vi inte tillskrev dem det de själva hade lärt sig något värde. Så vi svek barnen genom att exkludera dem med etiketter. Så vi svek barnen genom att aldrig hinna med dem. Så vi svek barnen genom att inte samtala med dem. Så vi svek barnen genom att inte låta dem ha tråkigt.

Så vi svek barnen genom att upphöja det evigt unga. Så vi svek barnen när vi vägde oss. Så vi svek barnen över en hamburgare istället för att baka en bulle och steka en potatis.

Så vi svek barnen genom att efter skilsmässa tala om den barnfria veckan. Så vi svek barnen med vårat tal om dem och inte till dem. Så vi svek barnen genom att inte visa att vi tycker om att vara med dem. Så vi svek barnen genom att göra dem till projekt. Så vi svek barnen genom att göra allting lätt för dem. Så vi svek barnen genom att för fort torka deras tårar.

Så vi svek barnen då vi sa till dem att sitta still. Så vi svek barnen genom att göra allt omkring dem säkerställt. Så vi svek barnen genom att inte skapa svåra uppgifter och utmaningar. Så vi svek barnen genom att inte tro på våra undervisningar. Så vi svek barnen genom att inte förvalta miljön.  Så vi svek barnen genom att slå ett slag för det hårdare tagen!

Så vi sviker barnen genom att inte inse att vi sviker dem om och om igen.

Anne-Marie

som ser att diskussionen går vidare hos Morrica!

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , | 16 kommentarer

Körlings ordbråkande ordspråk kap 4

Frågorna har givna ansvar.

Förminska inte frågans storlek med ett svar.

Rätt ställda frågor kan verka länge!

Ett svar är ett slags slut.

Rätt ställda frågor lever länge.

Frågor med givna svar är förminskande.

Att ställa en fråga men själv äga svaret är att tro sig veta mer än andra.

Att svara på uppmaning är ett hot mot mänskligheten.

Ge mig en fråga och jag ska fundera på svaren.

Att kasta ut en fråga är att ta plats.

Se utveckling i den frågvise!

Påståenden är stötande.

Utanför lådan ställs helt andra frågor.

Att ställa en fråga kan stjälpa ett helt påstående.

Frågeställaren har öppnat dörren!

Frågan lever sitt eget liv.

Frågande är ett vackert tillstånd.

Frågor ska ställas som frågor inte som förtäckta påståenden.

Fråga på du, sa han, och jag blev fullkomligt lycklig.

En fråga är en mötesplats för tankeverksamhet.

Frågeställaren kan vara farlig.

Frågeställaren har ett ansvar.

Ett barn som frågar vill ha svar på sin fråga.

Ett barn som frågar vill ha svar som tillåter tänkandet i egen takt.

Det är våld på fantasin att ge ett barn hela förklaringar och inte svar på barnets faktiska fråga.

I rätt sammanhang förstås frågan som kreativ.

I små och trånga tändsticksaskar kan frågan ge eld åt diskussionen.

Genom frågorna synliggörs hur stor eller liten lådan är.

”Think outside the box” säger man. Frågorna är första steget att tänka så.

Anne-Marie,

som tänker pedagogik och elevernas samverkan och deltagande i öppna frågeställningar.

Publicerat i Frågekonsten, Ordförrådet | Etiketter | 10 kommentarer

Hans Rosling, populationen och ett givet ansvar

Jag har haft förmånen att se och lyssna till Hans Rosling på TEDxStockholm 2009. Då illustrerade Hans Rosling detta med stora plastbackar. Det var övertydligt. Trots det roliga och det lustfyllda framförandet kände jag ett personligt ansvar – Vem är jag? Här i Stockholm? Vem är jag i världen? Hur tar jag mitt ansvar? Självklart ska vi tänka lokalt, vi fungerar så vi människor, men som i allt – det lilla vi gör förändrar i stort. Jag blickar alltid ned på det lilla. Jag tror på förändringen där. På så vis tänker jag globalt.

Tack Hans Rosling!

Anne-Marie

Publicerat i Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna | Etiketter , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Hans Rosling, populationen och ett givet ansvar

Glad Påsk 2010

Körling ritar 2010

Publicerat i Verkligheten | 1 kommentar