Då en timme är en kvart

Tomas Tranströmer skriver att ett kilo väger 700 gram, inte mer. Jag läser Tomas Tranströmers dikter i en timme. Ljuden från världen utanför tystnar. Jag läser mig ur ur tiden. Tiden är inte något mått på någonting alls. Jag läser. Det är nog inte jag som läser utan boken som läser mig. Ofattbart att förklara. Jag vaknar upp ur boken och tänker att jag läst i tio-femton minuter. Då läsningen gör en timme till en kvart.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Då en timme är en kvart

Skrivbordets hemlighet

Jag har köpt ett skrivbord. Två hurtsar och en skiva. Det sades mig att skrivbordet tidigare hade varit hos en författare. Hos författaren hade det varit en annan författare. Där hade skrivbordet funnits. Jag tittade i lådorna. Inga spår av gamla ord eller meningar syntes glömda. Skrivbordsskivans patina levande. Nu har jag ett skrivbord. Ett hemligt sådant. Där ska jag skriva!

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Skrivbordets hemlighet

Promenaden

Igår gick jag på mycket skör is. Den låg i små lätta flisor över hårdisen. Jag tittade på den tunna hinnan is. Den hade stelnat i en slags rörelse uppåt. Jag ställde mig på den. Under min tyngd, min värme. Den brast. Det kändes i kroppen. Det brast. Isen höll inte. Ingen is håller. Ingen! Utan vantar kände jag att mina händer var frusna. Ensamma. Nedkylda. I mina fickor värme. Värme.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Promenaden

Kappsäcken

den underbara kappsäcken dunkar som ett hjärta

Tomas Tranströmer, Den halvfärdiga himlen, 1962

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Kappsäcken

Om Ronja Rövardotter blev lärare

Om Ronja Rövardotter växte upp och beslutade sig för att ta all sin kunskap med sig för att möta de nya unga, vem skulle hon bli:

Ronja Rövardotter skulle brinna för det demokratiska uppdraget att vara lärare. Hon skulle förstå att lärandet handlar om att överskrida gränser, att man måste hoppa över helvetesgap för att lära sig. Ronja skulle förstå vikten av att man måste veta var gränserna är och man måste berätta för barn vad de absolut inte ska eller får göra. Då skulle de göra det de inte får. Ronja Rövardotter skulle säkerligen förbjuda en del ämnen till förmån för elevernas nyfikenhet på just detta förbjudna. Ronja Rövardotter skulle förstå vikten av att kunna handskas med redskap, modernare än de hon själv fick använda, och hon skulle ge varenda unge en dos av naturupplevelser, skog, vattendrag, ängar och hur man gör rent ett sår utan att man har plåster.

Ronja Rövardotter skulle också förstå varför vår historia är så viktig, och att de gamla, de som närmar sig döden, har saker att ge vidare och som kan vara av vikt för en ung människa. Hopp vet läraren Ronja vad det är. Hopp om det framtida. Inte av guld utan av något annat. Därför tar Ronja Rövardotter inte bort sina elevers hopp. Hon tror på sina elever. Hon tror på freden och hon tror på den envetna kraften i att vara människa och verka här och nu. Ronja skulle inte tolerera att skolan delades i bättre eller sämre skolor, eller att samhällsklyftorna blev så stora att de inte gick att hoppa mellan dem. Det skulle Ronja aldrig tolerera.

Och när våren kommer då kommer det att höras i Ronjas klasser. Inte i skolan, utan någonstans i skogen, där vårkänslorna kan väckas av doft och ljud som hör våren till. Då skulle eleverna få skrika sitt årliga vårskrik. Så länge de ville och behövde.

Publicerat i Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Om Emil i Lönneberga blev lärare

IMG_1480

Om Emil i Lönneberga växte upp och inte alls blev det Astrid Lindgren betryggade sina läsare om, utan han utbildade sig till lärare – vem skulle Emil i Lönneberga bli som lärare:

Emil i Lönneberga har fått många erfarenheter av olika människor, han vet att någon blir lätt ilsken och skriker ut namn högt över nejden, han vet att någon vill berätta krösamajaberättelser och skrämma vettet ur folk och barn, han vet att barn behöver tälja gubbar och han tror säkerligen på barns kompetens när det gäller.

Emil från Lönneberga skulle nog också förstå ordet entreprenörskap. Han skulle säkerligen förstå att eleverna tänkte på annat sätt än vad han gjorde. De skulle få pröva att ta sig genom svårigheter, som att köpa en häst eller använda en bakspade på ett nytt sätt.

Emil från Lönneberga skulle också förstå vikten av en vuxen, den där Alfred skulle göra sig påmind, som lyssnar och har ett stort hjärta för barn som växer upp. Emil från Lönneberga skulle säkert förstå och ge innehåll till orden ”växandets glädje” för att han fått erfara känslan av att ingå i ett stort sammanhang. Ja, ibland skulle han nog längta efter att ha sin snickarboa, kanske en pinne att tälja, en kniv och en mysse. Det skulle Emil behöva efter en skoldag. För att grubbla på hur han ska undervisa i morgon.

Emil från Lönneberga skulle nog inte tänka så mycket på diagnoser, mer på rättvisa och hur vi delar med oss till de som bättre behöver. Emil från Lönneberga skulle nog förstå orden: Skolan är generös som står i läroplanen 2011. Jag tänker naturligtvis på hur Emil delade med sig av julbordet till fattigjonen. Emil skulle nog också ha överseende med att saker och ting blir fel ibland, att man somnar på lektionen om man har ätit för många korvar i matsalen eller om man i ren iver hissar upp någon i flaggstången, inte för att vara elak utan för att ge utsikt, men inte riktigt förstå hur farligt det är att ge utsikt åt andra. Jag tror Emil från Lönneberga skulle lära varenda kotte hur man gör en riktig knut. En som håller.

Publicerat i Lärartycket, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Om Emil i Lönneberga blev lärare

Om fyra månader så finns du

Du har mage att finnas till i.

Du har lånat hjärta för att bygga upp ditt eget.

Du delar blodomlopp med någon annan.

Du lyssnar genom väggar för att höra oss därutanför.

Du är naken där du är men din omvärld är klädd.

Dina hjärtljud är musik för de väntande och de framtidslyssnande.

Dina rörelser registreras, kanske din fot, kanske din hand, kanske din armbåge,

kanske ditt ben. Kanske hela du.

Rörelsen syns

där du har mage att finnas i.

Och så när du släpper taget

kränger dig ut till oss andra

luktar dig till tillhörigheten

smakar på mjölken den söta, ännu ej den sura som stått för länge i kylskåpet.

Då du hör rösterna de som förändras i tilltal med dig.

Då du hör sångerna som någon nynnar dig till sömns med.

Då du sparkar dig stark för att en dag ställa dig upp.

Gå.
Gå mot, gå ifrån. Öva avstånd.

Öva. Hämta. Kasta. Ramla. Simma. Dyka. Krypa.

Krypa upp i ett knä som finns där för dig.

Du behöver inte ifrågasätta knäet. Det är ditt.

Så ser världen ut för dig.

Där du är

är också vi

är du!
Du är ett centrum då.

Men i hemlighet håller vi andra på med vårt.

Vi diskar tallrikar ibland.

Vi åker tunnelbana ibland.

Vi sticker utomlands och lapar sol.

Vi läser böcker på toaletterna.

Vi ser på film som är jätte förbjudna för barn.

Vi äter konstiga maträtter.

Du spottar fortfarande ut det du inte tycker om.

Mot det ler vi.

Men en dag säger vi

– Du måste äta upp.

Då, då, då

har omvärlden förändrats.

Den ställer krav på en slags gemenskap

ibland kallas de för regler.

Maten är en gemenskap.

Hur man uppför sig i mataffären likaså?
Nej, du får inte ta godis även om godiset är lätt för dig att ta.

Du måste lära dig!

Ja, så säger vuxenvärlden.
Du måste lära dig.

Lära dig blir ett måste.

Borta är den där glädjen att lära sig. Att stå på ett ben.

Att gå balansgång.

Att hoppa över till andra sidan.

Att lära sig doppa huvudet under vattnet.

Att vara glad för att man kan gå.

Det lärandet som är roligt.

Vi tänker inte på det som lärande.

Då du kan så kan du.

Det hör livet till säger vi.

Att lära oss gå och äta med gaffel och kniv.

Men det där lärandet som är det du måste lära dig.

Måste.

Ett nytt ord.

Tvingar är redskap.

Tvång likaså.

Du måste.

I skolan måste man lära sig.

Det är nödvändigt att lära sig.

I skolan frågar de inte om hur det var då du lärde dig gå.

Hur formativ din värld var kring ditt gående?
Hur stöttande tanterna och farbröderna var?

Så soliga de vuxnas ansikten.

– Du går!

I skolan kanske misslyckandet blir en mollton.

Inte en djävla anamma ton.

Du kanske inte kan.

Det är farligt.

Men en gång kunde du inte cykla.

Det var inte farligt att inte kunna cykla.

Du lärde dig. Du ville väl antagligen.

Vi fanns där.

Stödhjulen satt på.

Vi sprang med farmorsben och höll i.

Så cyklade du.

Vi sa inget om att det var farligt för dig om du inte lärde dig det genast.

Men i kunskapsvärlden är allt farligt att inte kunna.

Det vill säga om de vuxna själva är rädda för att de inte kan.

Du måste sitta still.

Jag har ett tips.

Spring omkring så mycket du bara kan

under åren du kan, spring till och från skolan,

lek på rasterna, klättra upp till toppen av trädet och

smaka på utsikten, ät kunskapsäpplen överallt.

Skolan är en utkiksplats

för mig, jag som skriver,

för om några månader kommer du ut i världen.

Jag vet att jag vill din, din, din, din och din

upplevelse av skolan som den bästa

och som en plats för dig och

dina magplask och dina upptäckter.

Ja, för alla de som är i färd med att snart komma ut i livet

och dela den med oss.

Skolan är egentligen bara en byggnad.

Med dig, din kompis i framtiden, så skapar vi något nytt.

Där är det ofarligt att inte kunna.

Helt ofarligt.

Ingen mamma eller pappa blir inkallade på förhör.

Ingen blir straffad för sin uppväxt.

Ingen blir pressad in i en för trång norm.

Vi har några ynka år på oss

att tillsammans verka för en skola

för dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig och dig.

Om fyra månader

är det himlabävning för ett par människor.

Deras barn, som de redan känner,

presenterar sig för oss andra.

Hur världen blir?
Ja, det är vårt ansvar.

Vårt stora, stora ansvar.

Vi får börja med att ge barnet närhet och ett namn.

Det mänskligaste av rättigheter.

Sedan får vi grubbla så det står härliga till!

För dig, dig, dig, dig, dig och dig.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Om fyra månader så finns du