Ord kan rädda oss.
Ur alla meningar med utropsskrik.
Ur berättelsehavet med frågetecken.
Bokstavsplatsen intill alla andra öar.
Ö
Ord kan rädda oss.
Ur alla meningar med utropsskrik.
Ur berättelsehavet med frågetecken.
Bokstavsplatsen intill alla andra öar.
Ö
Kylskåpet berättar
att du har köpt den mjölk jag dricker,
att du vet vilken ost jag äter,
att du har köpt precis rätt kaviar,
och sylten … ja, det var den jag älskade och som jag alldeles nyss stoppade ett finger i.
Kylskåpet
kan berätta
om det som inte berättas.
Att jag gömde en flaska gott längst bakom burkarna för dig att hitta.
Avstånd
omätbara åtskillnad
Meningar glider isär
som isblock på ett hav
Smälter ned i glömskan
Avstånd
mäts mellan två punkter
Avståndet till
är kortare
än avståndet från.
Utanför är bomullslandet
vita ljuset från marken
snön tynger starka grenar
men grenarna svarar med tyst styrka
jag orkar bära
Det är vitt där ute
Flingorna far precis som de vill
Landar på alla och envar
Smälter in
Tack Mats för den här musiken! En lärarkollega ett klick ifrån!
Det är den där glädjen. Och det är den där riktningen.
Glädjen, viljan, önskan om att visa, dela och ingå i relation, att knyta an. Och att innerligt känna glädje. Och inte möta den glädjen riktar sig till, få den bekräftad och mottagen.
Inte få spegla den. Inte få leva ut den. Utan känna glädjen skrumpna ihop till en boll i magtrakten, och känna den framräckta handen släppa sin spänst och falla ned längs med kroppen, och rulla ihop teckningen som ingen tog emot, slänga den i soporna och sakta, sakta börja berätta historien om sig själv som ingen.
En föräldrahand som visar bort – stör mig inte. En lärarsuck – och ett spelat intresse. Ett ilsket ord som avvisar. En likgiltighet som inte går att väcka. Skam.