Jag tänker på en elev jag mötte i ett annat land. Hans liv kantades av misär. Hans lärare lät honom ligga och vila i klassrummet ibland. Då läraren hade vägledd undervisning, dvs, undervisade en liten grupp då alla de andra eleverna är i klassrummet, fick han dock aldrig vila, han var alltid med. Inte heller tog hon någon större ”hänsyn” till hans livssituation utan undervisade, frågade och inkluderade honom på samma sätt som de andra. Hon hade höga krav på sin undervisning och jag minns den med värme och glädje. Alla elever kunde läsa och skriva, räkna och föra samtal om innehållet, också denna lilla elev. Jag ställde en fråga om just den där extra omsorgen om den elev som hade det så svårt hemma. Läraren berättade att hon inte kunde ta hänsyn till hans hemförhållanden utan bara ta ansvar för hans lärandeförhållande i skolan. Hans liv handlar om hans liv i skolan, här skulle han få lära sig så att samhället kunde öppna sig. Hon värderade inte pojkens liv eller hemförhållanden, satte sig inte på höga hästar och dömde ut. Hon gjorde det hon skulle för en annan människa: gav redskap för ett eget lärande liv.
Jag minns att jag kom att grubbla över detta samtal. Inte över pojken och hans svårigheter utan hur skolan kan verka för ett hållande som är sitt eget. Det betyder att de som arbetar i skolan ständigt diskuterar just skola och skolans innehåll och hållning. Skolan behöver den här diskussionen. Vi behöver vända och vrida på hur vi talar om elevernas lärande.
Jämför:
– Tänk att han satt stilla idag, hela lektionen var han tyst.
– Hans samtal om hur Medelhavet …
– Tänk att han hade gjort läxan han som har det så svårt hemma… brukar ju aldrig göra läxorna … han har det svårt han …
– Han hade verkligen gjort läxorna, innehållet i dem måste ha intresserat honom, vi ska undersöka hur vi kan göra läxorna… ja, om vi nu ska ha dem överhuvudtaget … läxorna bör vara sådana att eleverna kan göra dem av intresse …
Detta betyder inte att skolan stänger dörren till elevernas liv utan att skolan öppnar dörren för innehållet och relationen i skolan. Detta kan kräva en tankevända, och en ganska ordentlig sådan, för vad fokus kan vara och hur vi kan vända oss mot fokus lärande istället för fokus på vem eleven är. Vi blir till då vi lär oss.
Lärare är ofantligt viktiga för elevernas lärande om hur det är att vara inkluderande. När ordet inte längre behövs är vi nog där. Då har vi en skola för alla.