Anne-Marie Körling

Vi satt där och delade ett spel på en Ipad. Jag hann hjälpligt med då treåringen orienterade sig i mappar, spel och filmer. Jag hann inte alls med då treåringen bytte till en Pippi Långstrumpsaga och lyssnade på den för att sedan se en film om en blind pojke som orienterade sig i verkliga livet.

Jag såg på händernas rörelse. Treåringen rörde sig hemvant i det digitala. Fingrarna förde ihop program med sådan enkelhet att jag blev varse att den här världen är hennes. Den här världen sitter i handens rörelse.

Ser på Skavlan! Lyssnar till Lionel Richie. Hör hur han varit där för sin dotter. Hur två föräldrar funnits till då dottern givit livet en baksida. Att vara en modell är att stå still, visa att man står där man är, man är kvar. Man är kvar. Viker inte en tum.

Så tänker jag.

Allvarat! Ett varande av ett allvarligare slag, så tänkte jag över min kopp kaffe denna lördagsmorgon. Livet har en horisont bortom här och nu. Något kan skönjas.

Jag fick ett gensvar på min blogg:

Jag säger WORD! Dina tankar om huret var närvarande på vår studiedag i form av uppläst blogginlägg. Därefter mös vi lärare över hur vi arbetar med  förmågorna i läroplanen. Jag älskar att prata hur, för det är kreativt och mångfacetterat. För första gången kände jag att jag mötte mina kolleger. Allt tack vare ditt hur-snack. Tack för ditt skriv, det räddar många lärarliv!

Ja, detta var mailet. Och jag blev naturligtvis glad. Jag tänker så här:

Läraryrket handlar om mängder av HUR. Hur är en fråga kring vad och varför. Det vill säga styrdokumentens innehåll. HUR handlar om hur vi utvecklar lärande relationer med varandra inom kollegiet, mellan lärare och elever, mellan elever och elever. HUR handlar om hur vi får eleverna intresserade och lärande kring det innehåll vi väljer tillsammans. Jag tror inte alls att läroplanen måste bli en tvångströja för läraryrket. Jag tror att vi kan utveckla mängder av undervisarHUR genom att omsätta och utveckla det som står i Lgr 11 och skollagen.

Vi är närmast de barn och unga som växer upp och vi kan genom vår profession värna det växande vi får ta del av dagligen. Barnkonventionen borde sitta i ryggraden och ge oss vägledning.

Om läraryrket polerar fram den inre kärnan av vilja att vara där barnen är, lära dem för att de ska få lära sig och värna den närheten med ansvar, nyfikenhet och allvar så är det svårt för eleverna att förstå värdet av undervisningarna och skolan. Det börjar där läraren och eleverna möts. Det börjar kring något att lära. Därför ska vi utveckla mer lärande fokus snarare än att fostra till tystnad. Lärande är omtumlande. Skolan är en sådan plats. När man lär sig händer saker och ting. HUR det blir lärande kan läraryrket berätta om. Vi är där då det sker!

Jag läste någonstans att lärare upplevde läroplanen som en tvångströja. Det tycker jag känns mycket sorgligt men jag tror att det är så. Läroplanen är något som ges lärare, inte något som lärare erövrar och gör till sin. Mycket av det som finns i läroplanen är inte nytt utan något som vi i skolan har gjort i alla tider. Vi har lärt barn att läsa och skriva, vi har lärt barn att räkna ut ett och annat, vi har idrottat med barn och vi har haft lektioner i näringslära och geografi.

Istället för att fjärma oss från läroplanen skulle vi kunna se vad vi redan gör och inte alls se läroplanen som särskilt ny. Vi skulle också fundera på teorier att applicera och pröva läroplanen mot. Vi kan inte avsäga oss läroplanen, även om vi vill, däremot kan vi göra den till vår genom att lära oss den och därigenom skapa frihet att undervisa.

Det är också så att för mycket görs kring läroplanen. Inte själva läroplanen. Vi tror att vi måste bryta ned den, vi tror att vi måste planera och genomföra extremt goda arbetsplaner och så sätter vi igång med det i stället för att undersöka läroplanen i ett annat ljus – vårt eget. Vi skräms också av att eleverna ska kunna en hel massa efter att de har haft undervisning med oss, och i stället för att titta på vad, varför vi ska undervisa eleverna och HUR vi ska göra det.

Vi måste få in mer kreativitet kring läroplanen. Inte fler måsten. Tvångströjan skapar vi delvis själva och andra är också villiga att ge oss en. Frågan är om vi kan använda läroplanen som något gemensamt. Frågan är också om vi kan lära oss den så att undervisningarna blir friare. Jag vill hoppas det.

För det är läraren, stoffet och eleverna som slutligen är tillsammans utvecklar kunskaper. Och att dessa kan bli mycket fler och större än vad någon läroplan lyckas beskriva som kunskaper.