KUNSKAPENS ÄPPLE – Jag måste problematisera det trygga!

Det är detta med kunskapens äpple och tryggheten. Då allt verkar gå mot det absolut trygga och ingenting får skaka om oss mer än lite, lite grann. Vi får inte ta oss vatten över huvudet och kasta oss ut i något märkligt svårt. Ungar får inte lära sig att ta svårigheter i skolan utan hamnar i en rätt och felvärld där utvecklingen av lärandet mer verkar sorterande än oroligt, rörigt och utmanande.

Det är absolut märklig värld och en frånvänd sådan om vi tror att lärandet kan äga rum utan en stor portion oro. Och jag måste skapa liknelser till Edens lustgård och äpplet och ormen. Symboliken att vandra omkring i det trygga Eden måste nog i längden bli fullkomligt meningslöst. Det trygga gör oss inte kreativa. Det trygga utmanar oss inte. Den kreativa människan måste pröva något. Den nyfikna också. Vad händer om man lyssnar till ormen som väser om äpplet, vad händer om man trotsar förbudet. Och hur smakar äpplet? Och varför får inte jag smaka? Och inte heller du?

Själva problematiken med kunskapens äpple sitter i att det växer där det är lugnt och tryggt. Men vid själva smaken, fantasin om det så väcker det lust och nyfikenhet. Väl smakat på ger det mersmak. Vad vill jag veta mer? Det är också så omskakande att i djupet lära sig något att allt blir förändrat. Allt blir förändrat. Och det kan upplevas oroande. Men inte i den negativa bemärkelsen. Utan i den roande oroande bemärkelsen. Världen blir ny. Den öppnar sig.

Jag tycker inte alls att vi ska skydda barn ifrån svårigheterna de möter i sina lärande. Tvärtom. Vi ska dit då de upplever saker som svårt. Vi ska inte säga:

– Men du kunde ju det här alldeles nyss!

– Men läs igen, läs om allt från början, och sucka med en slags besvikelse och sabotera lärande relationen…

Nej, vi ska ledsaga och följa med in i det bottensvåra. För de gånger då eleverna är där och vi inte överger fem med att alla andra kan-attityd och du har det svårt-fel-och-svårt så kommer vi vandra tillsammans igenom den känsla av oro och otrygghet som det nya lärandet faktiskt skapar.

Här måste vi också avnavla föräldrarna från trygghetstänkandet. Det ska vara oroligt och en aning otryggt att lära sig. För lärandet är sådant. Det kan hellre förklaras med utmaningar för det ordet är vänligare. Och om vi använder utmaningar så kommer vi per automatik göra saker och ting en aning svårare för eleverna.

Nej, kunskapens äpple är knappast ett äpple för att lugna och trygga. Redan vid första tuggan är vi utanför den trygghet vi verkligen upplevde innan vi smakade av det. Redan vid beslutet att börja spela golf har vi klätt oss av den trygghet som det innebär att inte spela golf. Skillnaden är stor. Oroande stor. Rolig!

Men läraren måste få tänka om här. Om vi vaggas in i det trygga lärandet och tar ifrån eleverna utmaningarna och gör allt så bekvämt tillrättalagt att lärandet ska äga rum så obemärkt som möjligt så gör vi något tråkigt av det som är att lära. Vi måste därför med nyfikenhet öppna upp det landskap som breder ut sig efter att man blivit inbjuden att lära och faktiskt står där med sitt trygga Eden och måste ge sig ut i något som man inte tidigare såg eller förstod.

Det är otryggt att inte förstå. Men allt lärande börjar där. Sen går man den knakiga, ömtåliga vägen mot något annat. Det vi går mot kan kallas en slags horisont. Och under tiden vi går så talar vi, gör vi, prövar vi och samspelar med det som vi lär. Och vägen är inte särskilt lätt att gå på. Men ensam är man aldrig.

Jag har tröttnat på allt som ska vara och göras tryggt. Ser livet verkligen ut så om man ska verklighetsförklara något. Att ljuga sig till ett Edens lustgård och den tryggheten man tror sig få där är att blunda. Och förhoppningsvis sitter man då under det enda äppelträd som finns där och oavsett man vill det eller inte så ramlar frukten ned och lägger sig framför vårt ovetande. Därmed bör tryggheten vara utmanad.