Det finns en spännande avhandling här.
Anne-Marie
Det finns en spännande avhandling här.
Anne-Marie
Så fullkomligt obemärkt drar jag mig inåt. Under och in. Inuti det som är mitt hemma. Jag tassar baklänges in, stänger med försiktighet och absolut respekt min dörr. Smyger med nakna fötter över trägolven och känner hur de ömt mottager mina fötter, stänger ljudet ute som om jag kunde skruva ned det yttre. Regndropparna kastar sig över världen därute. Jag putsar mina tentakler. Jag är en snigel.
Anne-Marie
Jag öppnade min dagbok idag. Läste om det som var en gång. Dagböcker är bra saker att ha. De ger en överblick och skapar sammanhang för det som är idag. Jag rös i sommarvärmen. Frös. Sen slog jag ihop det förra året med en smäll.
Anne-Marie
Jag läser en annan människas ord. Jag köpte en hög med böcker igår. Två på det engelska språket. Två på kärleksspråket. Två på faktaspråket. Jag befinner mig i kulturer. Då jag slår ihop boken jag just nu läser blickar jag ut över min kultur. Plötsligt störs den.
Det släntrar in en son och hans flickvän. En ny kultur stör min. Det välkomnar jag. De sätter sig på soffkanten, båda är berättarsugna och vill gnugga ungdom in i mitt liv. Nattlivskulturen är inte min kultur.
Jag ska vandra vattnen runt. Det är min morgonkultur. Också den är föränderlig. Höstkulturen väller sig över sommarkulturen. Erövrar grönt till rött. Blad singlar ned över stigarna. Det är kultur i allt. Som alla andra dagar ensamvandrar jag. Jag bär minnen med mig. Min egen minneskultur. Ibland sjunger jag högt, då är jag lycklig och hämtar sångerna ur mitt innersta. Min självkultur. Min omvärld hör min lycka, den där tonen som nynnandet sprider.
– Sällsamhetskulturyttring. Inte glädje. Inte lycka. Bara varandekulturen. Ja, då sjunger jag, säger jag. Jag är rädd för den omgivning som får mig att sluta sjunga, min varningskultur.
Här hemma hos mig ser jag inte min egen. Min egna hemmakultur är oläsbar för mig. Jag är mitt i den. Jag är en jagkultur som i största delen av mitt liv levt i två-och-flerkulturen. För tre år sedan blev jag en ensamkultur. Mina barn flyttade ut och ifrån. Då erövrade jag ordet jag och kartsökte i en för mig okänd kultur. Tidigare använde jag detta jag-ord så sällan, kanske alltför sällan. Jag talade i vi. Vikulturen har präglat mitt liv. Människan är summan av sina möten, sina relationer och sina kulturäventyr. Vikulturen är större än jagkulturen.
Kärlekskulturen är ett mysterium berättar boken. Jag tänker att ensamkulturen är ett lika stort. Men jag är inte ensam. Jag är mitt i alltsammans. En ynka liten kulturdel bland andra ynka kulturdelar.
Jag välkomnar kulturkrocken. Den ska jag inte polisanmäla. Den ska jag inte skydda med kulturplåster. Den ska jag kulturläsa! Med nyfikna ögon. Stora kulturnyfikna ögon. Med vidöppna ögon. Alla människor är kulturer.
– Vem är du? så ska jag förhålla mig till den andre, och den, och den och just de två som nyss släntrade in med sin nattkultur till min morgonkultur.
Jag är aldrig ensam med litteraturen. Den skapar ett vi. Den vikultur jag behöver. Jag läser:
alla vi är sociala varelser, så det sociala är inte ett hinder för ett identitetsbygge – utan själva förutsättningen!
Anne-Marie,
som ser kaffet i kaffekoppen som en kulturyttring i min värld.
Jag har skrivit några böcker. Det gör att jag är helt införstådd i det hemska att texten på inget vis är klar då jag har skrivit färdigt. Det betyder att man har ett slags råmanus. Och sedan tar själva skrivpetandet vid. Till stora arbeten behöver man en klok redaktör som dels förstår författarens skrivsätt och förstår hur känslig författaren är för röda bockar (som aldrig någonsin ges från ett förlag) och att författare går igenom vissa stadier i sin självständighetsförklaring av den text som skrivit. I det första skedet handlar det om att ge iväg något som någon annan ska få läsa (och då ligger skrivarhjärtat i den andres omsorg och hjälp så hjärtat slår förtvivlat). Då texten har gått fram och tillbaka i oändliga omgångar och något litet har ändrats där och fått konsekvenser på sidan 135 och sedan ändrats där … kan man tänka att texten är klar för publicering. Väl publicerad har texten ett eget självständigt liv. Jag går mycket sällan tillbaka och läser om för att se vad jag har skrivit. Boken är sin egen.
Dessa saker är viktiga att undervisa kring. Hur gör jag med min egen text? Det brukar jag visa eleverna. För hur ska de annars veta att skolan delar en del av den verklighet som gäller utanför den. Det handlar inte om att rätta utan att undervisa.
Anne-Marie