Barn som får lyssna till en saga vill ofta lyssna till den igen. Och igen. Och återigen. Kanske tröttnar vi vuxna på att läsa om och om igen. Vi vuxna kanske saknar den ro som kommer vid att läsa det som är bekant för oss, kanske vi vill ha mer av det nya. Barnet är ihärdigt.
– Läs den! säger barnet.
De är inte färdiga med berättelsen, den kittlar fortfarande med sitt innehåll och den retar upp hjärnan lite varenda gång samtidigt som omläsningen ger en trygghet; man vet vad som ska hända och man känner igen sina känslor vilka hör ihop med berättelsen.
Janusz Korzcak skriver i Gettodagboken, utgiven av Svenska Korczaksällskapet 2018;
Säg inte nej om barnet ber att få höra sagan om och om igen, och än en gång densamma. För en del barn, kanske fler än vi tror, borde en föreställning bestå av endast ett nummer som upprepas gång på gång. En enda åhörare – det är ofta ett stort och tacksamt auditorium. Det är inte bortkastad tid.
/ … /
Samma saga om och om igen – det är som en sonat, som en älskad sonett, som en skulptur utan vilken dagen blir färglös.
S. 40
När barn inte vet vad de ska läsa härnäst borde den naturliga frågan vara:
– Vad tänker du om att läsa om den du nyss läste?
Ofta får jag svaret:
– Får jag det? Jag trodde inte man fick!
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
