– Berätta om din bok, frågar jag en läsare i skolan.
Eleven tittar upp och blicken blir plötsligt sorgsen. Läsaren säger:
– Den är snart slut. Jag vill inte att den ska vara det.
– Du kan läsa om, säger jag.
Elevens ansikte förändras från sorg till lycka. Eleven blir så glad. Jag får en kram.
Det är självklart att vi ska erbjuda eleverna att läsa om sina böcker. Då jag var barn, och då ingen oroade sig över läsningen, kunde jag bestämma hur jag läste och vad jag läste utan att fråga om lov. Jag läste om och jag läste om. Flera gånger läste jag om böcker. Serier från första boken till den sista. Jag kom djupare in i berättelsen och jag upptäckte sådant jag vid första läsningen inte fäst mig vid.
Kerstin Ekman skriver i Min bokvärld, 2023 om detta att läsa om böcker:
Nyligen var en av mina romaner radioföljetong. Jag fick många brev från läsare som sa att de inte hade förstått boken när de läste den från början. Den var spännande och de läsa för fort. Ja, det var dem väl unnat. Men för mig är den ideala läsaren den som läser om böcker som hon tycker om. Kanske efter en lång tid. Egna erfarenheter fyller i böckerna med något som vi inte hittade i dem förut. Det är kanske en självklarhet med et bör sägas i en tid där så mycket, även böcker, har blivit konsumtionsvaror. Att konsumera betyder att man gör slut på något. Man använder det tills det är förbrukat.
Ekman. 2023. s. 77
Det är en tanke att omläsningen kan berätta för den som läser om att boken inte kan räknas som en konsumtionsvara. Den kan betraktas som ett oavslutat samtal och något att återkomma till, eller för den delen framkalla, då livet ändras (vilket det gör oavbrutet). Vi förändras och när vi återvänder till det vi en gång läste kan vi upptäcka att vi förändrats och att boken har något nytt att säga oss.
I somras läste jag om böcker jag tvingats läsa som barn och tonåring. Böckerna bjöd ett motstånd och jag ville undersöka hur jag kunde återfå ett eget förhållande till de böcker jag inte såg så välvilligt på. Jag beslöt mig för att lyssna till dem. Så blev det. Läsupplevelsen blev total. Jag överrumplades av känslor, jag grät under hundpromenaderna, jag rös av välbehag över det vackra språket och jag kunde klä om läsupplevelsen och faktiskt förstå varför vi en gång blivit uppmanade att läsa det vi läste.
Under omläsningen (omläsningen) upptäckte jag mig själv som ung. Så mycket jag inte förstod av livet. Det jag läste som ung behövde bli liv och erfarenhet hos mig för att som något äldre kunna förstå.
Konsumtionen gör att vi alltid längtar efter något nytt. Vi tillåts inte känna oss nöjda. Något som repriseras, något som läses om, något som gör att vi går tillbaka till det vi redan har upplevt kan göra att vi ser längre in i det vi får se eller läsa och att vi därmed också upptäcker djupet i oss själva. Med det senare menar jag att vi genom våra livserfarenheter också kan spegla oss i det vi en gång läst men ur ett annat perspektiv. Omläsningen ger perspektiv. Vi må vara trygga med det bekanta men låter oss bli öppna för det obekanta.
Litteraturen ska inte konsumeras. Den ska inte försvinna. Den ska leva med oss.
Tack för ditt besök
Vänligen
Anne-Marie Körling