Det är inte nog med varningar. Man varnar för den blåa hinken. Vad man varnar för är droppen som droppar från något rör i taket. Man varnar kanske för den eventuella pölen som kan bli på golvet.
Jag tittar ned i hinken. Jag ser inte en vattendroppe i den blåa hinken. Kanske man varnar för just den blåa hinken som någon har glömt där. Kanske varnar man för att man tycker sig behöva varna.Vi lever i varningarnas tidevarv. Om vi varnar slipper vi några påföljder. Vi kan rycka på axlarna och säga – se där… jag varnade dig… jag talade ju om… och så är vi lyckligt befriade!Alltså från ett eventuellt ansvar.
Nu står hinken där den står. Nu är det så att just den här blåa hinken kan stå i vägen. Om den står i vägen kan någon ramla över den. Kanske är den då fylld också med en liten, liten droppe vatten och då… hualigen så hemskt… så kan man ramla över den blåa hinken… välta ut alla vattendroppar, ramla rakt i dem eller kanske… jätteläskigt... få dem över sig.. och bli en aning blöt… och det är inte bra.
Det är behov av storvarning! Nu måste det varnas ordentligt. Nu är det plötsligt så oändligt mycket farligare alltsammans! Hinken står ju mitt på ett golv. Om hinken står mitt på ett golv så kan ju människor komma från alla håll och kanter. De kan rusa mot den blåa hinken, krocka i ren okunskap. För den blåa hinken kan man ju krocka med från alla håll och kanter. Förstår ni hur farligt allt detta kan vara? Man kan komma från väst, öst, nord och syd. Man kan ramla i en hög överalltsammans. Falla över alla varningskoner och ramla huvudstupa ned i den blåa hinken? Få några vattenstänk på sig! Alltså man kan det!
Det är nästan så jag får lust att göra det! Då kanske hela räddningspatrullen kommer. Tänk! Alla överbeskyddare där!
Anne-Marie
som undrar om det är så bra att vi inte har lite eget att fundera över, är svårigheter så farliga egentligen, måste vi vara så rädda för allting, måste det vara farligt att misslyckas (nu tänker jag rent pedagogiskt) – vad lär vi barn egentligen. Att allt är lätt, att vi ständigt är omhuldade och skyddade? Hur ser livet egentligen ut när allt kommer omkring? Astrid Lindgrens ungar skrek efter utmaningarna – Hit med lite farligheter! Det betydde att de behövde dem för att utmanas och våga pröva sig själva. Jag börjar se detta som en av barns absoluta rättigheter – den att få pröva det man tror sig klara av. Man hoppar bara över det stup man vet att man klarar av. Man lärde sig cykla en gång i tiden och det var jättesvårt. Jag lärde mig dessutom på morfars herrcykel, nådde knappt upp till styret, och fick vingeltrampa på pedalerna. Jag ramlade tusentals gånger och fick massor av blåmärken, rivsår, skador och blemmor. Jag tittade varje kväll på min uppslagna tå, pillade bort sårskorpor på knäna, jämförde mina armbågar mot min brors … han hade minsann trasslat in sig i hopprepet. För det ville han lära sig och det gick inte utan visst motstånd, trassligt, ramligt, farligt… varför lärde man sig om det var så svårt undrar jag?
