LEKFULLHETEN KAN SKAPA ELEVNÄRHETEN TILL TEXTEN!
Skolord behöver alltid definieras och begripas, få fotfäste hos fotfolket. Så gör man orden verkliga. Jag funderar mycket över ordet ELEVNÄRA.
Det kan behöva definieras. Vi talar alltmer om elevnära undervisning, elevnära texter. Detta ska inte missförstås och göras till något enkelt begrepp där vi inte utmanar eleverna. Det handlar inte om en total anpassning till elevernas förmågor att läsa (självklart ska texterna vara så elevnära så att eleverna kan läsa dem, men också innehålla utmaningar även där) utan kan höra samman med själva lärarens förhållningssätt till den text som är underlag för undervisningen, också elevens intressen och vilja.
Elevnära texter kan göras elevnära genom undervisning. Så frågan är vad en elevnära text är?
- Formen, alltså hur texten är presenterad, i vilken grammatisk form, vilken förpackning, etc, kan vara elevnära.
- Texten kan göras elevnära genom undervisning, aktivera förförståelse och söka kopplingar till elevens verklighet. Då handlar det om att göra texten rörlig och därmed öppna upp för tillåtande kopplingar till elevens vardag, erfarenheter och tankevärldar.
- Innehållet i texten kan vara elevnära. Det betyder att eleven är bekant med det berättelsen handlar om, dilemmat som finns i texten samt har egna erfarenheter av. Då är texten möjlig att identifiera sig med.
- Lite skämtsamt – men nog så allvarligt – är att det finns elevnära texter att tillgå. Det krävs en medvetenhet kring uppbyggnad av texter och tillgången på dessa. Biblioteken bör bli elevnära tänker jag. Skolbiblioteket krävs, och aktiviteten där lyftas fram och synliggöras.
- Elevnära texter blir också mer elevnära om en lärare aktivt går in i texten, bearbetar den så att eleven får ingå i den. I den meningen menar jag att läraren måste vara nära den text som eleven ska göra till sin egen. Högläsning skapar inlevelse och ingångar som läraren kan åstadkomma genom direkt samspel mellan text, elev och lärare.
Vi ska heller inte glömma bort den viktiga undervisningen som utmanar i samspel med elevens förmågor, vilja, glädje, nyfikenhet och modet att ingå i prövandet och därmed lärandet. Det som Vygotskij så fint definierar som elevens utvecklingszon.
Anne-Marie
Jag vill ge ett äpple… precis som en gång i tiden. Ställa ett äpple på ett skrivbord. Veta att äpplet är så där saftigt gott, stort och grönt, innehållsrikt och närande. Veta att äpplet symboliserar så stora saker, så många tankar, så mycket från förr i tiden och så mycket för framtiden. Jag skulle polera det som frukthandlaren gör, i en handduk… ställa det där jag just nu finner en pedagogik jag känner mig hemma i.
Detta är kanske värt att återigen föra in i diskussionen.
Jag småpratar i telefon. Då jag är färdigpratat har jag ritat en helt annan historia på mitt tomma ark. Jag har funderat över ordet inköpt och och det en aning mer spännande ordet – utköpt. Jag har tänkt på vad ett kuvertbröd är, kan man posta det? Jag har tänkt att saffran är ett väldigt vackert ord. Jag tänker jul. Men sedan avslutas samtalet. Och jag lägger ifrån mig telefonluren (kan man använda ett sådant ord numera… finns telefonluren?) och lägger pennan ovanför alltsammans. Jag har samtalat med någon i telefon. Det syns i det jag ritat…