Jag tyckte mycket om att göra roliga läxor till mina elever. Jag skapade små häften. Temat kunde vara att sova, att tjuvläsa. Då gjorde jag läxor utifrån en text som en författare skrivit. Jag gav uppgifter som berörde matematik, svenska, geografi, engelska. Jag gjorde läxor som hörde ihop med det eleverna arbetade med under veckorna. Läxorna begärdes av eleverna. Föräldrarna tyckte om dem. Det gjorde mig glad och jag utmanades att tänka till ytterligare. Mina läxidéer hamnade hos ett bokförlag. Dit blev jag kallad för ett samtal och en eventuell utgivningsidé. Man bad mig lämna ett exemplar av läxorna jag gav. På det hade jag bara ett svar:
– Jag har inga! Jag kastar varje läxa jag gör för att inte frestas att använda dem igen. Jag har inget att ge er. Läxorna hör ihop med de elever jag har, deras intressen och deras nyfikenhet, det arbetet vi gör i klassrummet. Jag är ledsen.
Häromdagen hittade jag ett häfte. Det gjorde mig minnesglad! Jag såg mina elever igen. Deras lärande vilja, deras nyfikenhet och deras pågående meningsskapande och lusten vi delade ihop.
Idag tror jag inte att jag skulle hinna med detta arbete. Något annat skulle tränga undan kreativiteten och samspelet med eleverna.
