Blixt och dunder under hundpromenaden. Lyfta på benet under raketers dån. Nosa upp en annan hund under ett fyrverkeri. Plötsligt gå fot och fint under en kavalkad av ljus och dån. En hundblick mot sin hundförare.
Vi går hunden och jag. Nyårsnatten är ljus och högljudd.
Jag förundras ibland över vänskapen. Den mycket nära. Jag lägger inte till vänner. Jag är en vän till och med någon. När vänskap bekräftas handlar det inte om att besvara den med ett klick. Den prövas och utmejslas under många år.
Jag söker ofta svar på nätet. Att skriva själva sökorden är en konst. Jag kan hamna snett och i helt andra sammanhang än de jag önskar. Jag skriver andra mina sökord och får förfina orden mer exakt och koppla in mer kunskaper för att nå något slags mål. Att hamna precis där jag önskar är svårt. Det krävs kunskap för att få svar. Ett mycket stort utbildningsansvar vilar i sin linda.
Nätet ger mig möjlighet att vara kollegial i min ensamhet. Det utvidgade kollegiet knackar på min dörr. Jag blickar in genom min skärm. En utblicksplats mot andras texter. Tack alla!
Jag vaknade med ett pedagogiskt ryck. Den idé jag haft om en bok tog plötsligt sin form under natten. Jag har skrivit i tre timmar. Oavbrutet. Inget kaffe. Men nu ska jag dricka en stor kopp!
Ett slags nyårstal!
Det är årsslut. Det är nyårsbörjan. Vi ska se tillbaka med vemod, glädje, sorg på det som varit. Vi kan plocka russinen ur årskakan. Vi kan välja att se året som det vi inte vill ska gå till historien. Vi kan famna det gamla med rosenskimmer. Vi kan fasa för det kommande. Vi kan också längta till nästa år och en alldeles speciell dag. Vi kan se till det vi har här och nu. Söka famna det. Se morgondagen i det som kan vårdas bättre och förgyllas genom omsorg och ömhet eller helt enkelt städas bort och kastas ut.
Vi kan se det faktiska. Jaha kan vi säga. Här gick ett helt år. Nu kommer ett nytt.
Hur vi än gör. Vilket ljus eller mörker som präglat året som gått har vi ett nytt att återupptäcka det vi inte hann med förra året. Vi kan ta hand om det barn vi glömde bort. Vi kan vinka till en ensam tant i ett fönster. Vi kan vara noga med att låta varje elev få uppleva lärandets glädje i skolan. Vi kan reparera genom att begripa att vi kan reparera. Vi kan tillåta oss vara människor med styrka och svagheter, med känslor som brister ut i såväl gråt som skratt, och vi kan stå ihop för att stötta varandra och såväl privatliv som i yrkesliv. Modet att vara är en konst. Uppdraget att vara där vi är en annan konst. Låt oss stanna upp inför årsslutet, famna oss själva, och sedan ta ett nyfiket och ansvarsfullt skutt över till nästa år.
