Kammare är ett litet ord för ett slags krypin. Ett krypin är en plats för den ensamma. Att sitta på sin kammare syns mig avskilt. Kanske blir man satt i en kammare, kanske sätter man sig själv där. En del författare sitter på sin kammare och skriver. Jag sitter på min kammare. Ser ut över tillvaron. Som en snigel sin värld. Min kammare är min snäcka. Jag drar mig undan för att så mycket syns mig svårt därutanför. När jag väl skriver är det för att skriva ut mig själv ur min kammare.
Sordin är ett litet ord som lägger sig över alla andra ord. Om man bara tittar på ordet tycker jag det är ett vackert ord. Men om man sedan lägger det över en middag är det en stor risk att en god måltid inte alls blir så god. Och de tända ljusen som ska förgylla stämningen istället flackar ängsligt över inlagda rödbetor och sillsallat.
Bokens text ser mig. Jag läser något och blir medveten om mig själv. Jag finns ingenstans att finna i författarens text. Och ändå läser jag om mig själv. Om något jag inte visste men som plötsligt uppenbarar sig.
Sorg som drabbat mig har ofta varit ordlös. Sorgen har inget språk. När Estonia sjönk förlorade jag för en tid språket att berätta. Jag kunde inte famna språket som berättade om det som hänt. Jag kunde inte förstå det som sades. Själv saknade jag ord. Min kropp en plats för det ordlösa. Jag läste mig till förståelsen om mig själv. Jag kan tacka alla författare som gav mig tillbaka orden och lät mig bli till.
Jag fick en förfrågan om jag kunde skriva om Jante. Och jag har skrivit. Jag hoppas vi alla kan öva oss i att anlägga ett annat gemensamt perspektiv på njuggheten och misstänksamheten kring vad det är som äger rum i våra olika klassrum. Inlägget är långt. Och innehåller också andra lagar att öva sig genom. Dessa är hämtade ur läroplanens inledande text – dvs, det som eleverna ska få åtnjuta – vägen till deras lärande måste vara att lärarna också upplever det. Skolan är generös. Skolan är en social plats. Mångkulturell. Vi kan lära oss att bejaka vår nyfikenhet. Lyfta den mot ljuset.
Vi skulle använda oss av de pedagogiska diskussionerna kring elevarbeten och med fördel diskutera dem utifrån ett henperspektiv. Vad ser vi av lärande. Inte vad ser vi av pojkens arbete eller flickans. Jag tror vi skulle lyfta fram oväntade saker ur de flesta arbeten vi diskuterar. En sak vi måste diskutera är varför det är så viktigt att identifiera könet bakom arbetet?
”Allt följde färdigskrivna regler, inte någon gång hade han ställts inför en ny situation som krävde att han använde sitt förstånd och sin fantasi.”
… läste jag i Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg, 2012. Jag tänkte genast på skolan och hur vi kan skapa situationer där kunskaperna prövas och där kreativiteten utmanas.
Man säger så. Att han slog mig med hästlängder. Min son och jag spelar Wordfeud. Jag klurar på fina ord. Han är strateg och lägger ord som ger multum med poäng. Vad hästlängder har med saken att göra begriper jag egentligen inte alls. Bara att han alltid vinner med dem.
