Anne-Marie Körling

Lärare försover sig. Elever försover sig. Alla gör det någon gång. Klockan ringer inte. Och så springer man upp, famnar sina saker, äter ingen frukost och rusar mot dagen i hast. Som lärare känner man ansvar för eleverna som står och stampar i korridorerna. Som elev känner man rädsla för att få en tillsägelse eller en utskällning eller en blick som säger att det där var inte bra, eller en dörr som är låst för dem som kommer försent. Kanske möter eleven  en lärare som känner igen sig i alltsammans och säger – Välkommen!

Då vi läser skönlitteratur så blir vi förhoppningsvis berörda. Vi känner med den som blir dumpad av sin partner. Vi känner sorg då någon dör. Vi blir glada då problemen löser sig och skatten äntligen hittas. Vi läser på med hjärtat i halsgropen. Vi vill veta hur det blir. Pulsen slår i takt med innehållet. Känslorna finns alltid där. Det vill säga om vi kan läsa. Det vill säga om vi får lyssna och dela på berättelser.

Hur tillåter vi dem? Låt säga att känslorna för matematiken är delad. Rädslan gör att uträkningarna tar tid. Rädslan som gör att matematiken blir ett rädsloämne istället för ett kreativt och lustfyllt? Hur kan vi ta fasta på känslorna? Hur kan vi lära oss genom att förstå dem?

Det finns så många dagar. Det finns så mycket att fira. En vardaglig kanelbulle. En fransk kladdkaka. En lärardag. Vad sägs om en elevdag. Alla skolelevers dag? Och jag tänker att om vi tänker så varje dag … varje måndagmorgon, varje tisdag klockan kvart i nio, varje onsdag då vi äntrar matsalen för dagens härliga lunch, varje torsdag runt klockan två och varje fredag då vi inte ropar ut att äntligen är den här veckan slut och vi kan få ledigt utan  ”tänk att veckan är slut, låt oss se tillbaka på det vi gjort, tänkt och funderat på under denna vecka!” och så säger vi hej då vid skoldagens slut, stående vid dörren, och se in i varje elevs ögon och trycka i hand och säga: Jag ser fram emot att träffa dig igen på måndag! Och på måndag är det elevens dag …