Anne-Marie Körling

En lång tid i mitt liv arbetade jag på en Kvartersgård i söderförorten Dalen. Det är nog en av de mest utmanande arbetsplatser jag har haft. Vi var ett väl ihopsvetsat team av anställda som hade öppet från klockan nio på morgonen till klockan tio på kvällen. Fredagar till klockan tolv. Och vi mötte föräldrar som var hemma med sina barn, tanter som förirrade sig in och drack kaffe, nyanlända som sökte kontakt och så alla barn och ja… främst alla ungdomar. Vi hade så mycket folk i de små lokalerna vi fanns i. Vi klippte frisyrer, bakade bullar, stekte pannkakor en hel kväll för att ge och låta ge de hungriga växande, tog emot kärleksberättelser, delade ut skydd, talade om föräldrar, talade med föräldrar, hindrade bråk mellan gäng, hindrade unga att begå brott och ibland lyckades vi inte. Men vi var alltid där. Och vi var alltid med de unga.

Jag har sett unga som lämnat skolan tidigt önska sig läsförmåga. Jag har hört unga berätta om sina livsproblem och fått mina egna att blekna. Jag har sett ungdomar skratta åt framtiden och jag har hört unga vara rädda för den. Jag tror aldrig att jag någonsin kunde få en bättre skola i hur det är att vara vuxen kring unga människor. Och hur det är att vara ett väl fungerande kollegium som verkligen med passion och engagemang öppnar portarna och dörrarna till verksamheten.

Jag lärde känna många, många ungdomar. För något år sedan var jag på en mycket tung begravning. Jag har skrivit om den tidigare. En ung man som inte längre finns bland oss. Och så mindes jag mina egna skolkamrater som barn. En del försvann. Dog en för tidig död. Och vi pratade om dem. Förstod inte att skolkamrater kunde dö. Förstod inte hur droger drog undan fötterna på livet. Vi visste inte.

När jag ser denna film känner jag igen ungdomarna jag mötte. När jag hör låten de delar med sig av ser och hör jag hur de namnger den som inte längre finns bland oss, hur de tänder ljus och låter ljuset fara upp mot himlen.

Jag blir berörd. Jag minns. Det var förort till Stockholm. Det var åttiotal. Det känns så länge sedan. Om den Kvartersgård hör jag i början av texten och om drömmarna som hålls vid liv. Och om Tomas som inte längre finns. Känslorna är starka. Minns killarna som suttit vid mitt köksbord och ätit en och annan hembakad bulle.

Och så en sång om Stockholm, också om förorten: