…
och för en kort stund
inte känna sej mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och övergiven
Jag läser Bruno K. Öijers dikter. Jag samlar rader, beskrivningar och bilder ur hans ord och verk. Tack Bruno K. Oijer. Tack.
…
och för en kort stund
inte känna sej mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och övergiven
Jag läser Bruno K. Öijers dikter. Jag samlar rader, beskrivningar och bilder ur hans ord och verk. Tack Bruno K. Oijer. Tack.
Jag läser en dikt av Bruno K. Öijer och jag läser om läraruppdraget:
Om jag stannar till
och sätter mina tankar i jord
kommer någon att gå förbi nästa år
och se ut över ett fält
där blåklockor och prästkragar
sjunger för varandra
Diktstrofen är hämtad ur NÄSTA ÅR, Bruno K. Öijers Samlade dikter, 2012
Jag tänker att vårt ansvar är att ge tillväxt i det inre. Upplevelse av sammanhang. En äng av mångfald. Mitt språk. Vårt kreativa tänkande. Vårt liv. Våra skratt och våra sorger.
Detta är en del av en dikt VILL INTE HÖRA av Bruno K. Öijer, 2012. Jag väljer ut ord som passar in i mitt liv:
… sitter en halvtimme och hänger vid köksbordet
medan gryningsljuset gör vad det ska
sätter ned handen
värmer hustaken
Jag tror på läsningen. Jag tror på luftutrymmet som kan skapas mellan läsaren och författarens text. Jag tror på ensamheten med boken, den totalt upplösta ensamheten, och jag tror på alfabetet, meningarna och det korta stycket som plötsligt ramar in de känslorna man inte kunde sätta ord på. Jag tror på självklarheten i de enkla ordens rytm och de längre ordens stakande förklaringar. Jag tror på boktitelns signaler in i äventyret. Jag tror på sonens läsande. Jag tror på boken.
Jag hör min boktokige morbrors röst: Den inre tillväxten som nästan går att känna. Den att jag kan läsa. Den att jag kan förstå. Den att jag samspelar. Den att jag läser.
Han grabbar böcker i bokhyllan. Jag fångar in den bunt av böcker han tar. Fotograferar titlarna. Jag tror på läsningen. Jag tror på luftutrymmet som kan finnas mellan läsaren och författarens text. Jag tror på ensamheten med boken, den totalt upplösta ensamheten, och jag tror på alfabetet, meningarna och det korta stycket som plötsligt ramar in de känslorna man inte kunde sätta ord på. Jag tror på självklarheten i de enkla ordens rytm och de längre ordens stakande förklaringar. Jag tror på boktitelns signaler in i äventyret. Jag tror på sonens läsande. Jag tror på boken.
Gräset här utanför
växer så tätt
att det är omöjligt att se
vilka två grässtrån
som är förälskade och just gift sig
….
Ur dikten Här utanför. ur Bruno K. Öijer Samlade dikter, 2012
Jag tänker att vi kan läsa den här dikten och se ut över det vi inte ser ut över. En gräsmatta, en äng, en skog, buskar och tänka i andra banor.