Varje problem ropar på sitt eget språk.
Tomas Tranströmer
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Tomas Tranströmer
Jag packar. Understundom läser jag Tomas Tranströmer. Och mitt i min verklighet famnar dikten alltsammans:
”… den underbara kappsäcken dunkar som ett hjärta.”
Imorgon är jag i Los Angeles. Föreläser och besöker skolor. Min kappsäck är packad med min nyfikenhet, mitt hjärta och några praktiska tandborstar.
– Hej du, får jag slå mig ned här, frågade jag en liten en.
Jag fick inget svar muntligt. I den lilles ögon såg jag en oro, en rädsla. Jag insåg att mina ord inte betryggade alls. ”Slå mig ned” är inga ofarliga ord.
Jag packar en väska.
Jag packar en litterär väska. Jag önskar vara en muminmamma som packar för alla eventualiteter: kran för badkaret, aspirin för huvudet, yllesjalar för kylan, mormors mirakelblandning för plötslig blyghet, snäckor att förgylla platsen jag slå mig ned på, frön att odla några blommor med, pärlor att bära runt halsen, fotografier av en gammal faster, äppelmos från i fjol,
(Detta var en textrörelse – från min egen text till Tove Janssons, och alla textrörelser vi kan göra skapar ett nätverk där vi kan ordleka och göra textupptäckter med andras texter).
Jag packar en väska med förnuft. Jag packar ned två böcker. Jag packar ned för ett ombyte. Jag packar ned en dator. Jag packar ned en tandborste. Jag packar ned en artikel att läsa och uppröras över. Jag packar ned en ordbok. Ja, jag ska på bildningsresa. En inre och en yttre.
Jag packar en väska. Jag packar den med drömmar. Jag viker ned ett ulligt moln. Jag lägger in tre sånger om lycka. Jag tar en tesked av den sjunde himlen. Jag tar med mig en sagoskog. Jag trycker inte ned några kliande kläder utan sidenmjuka och hemtrevliga kläder. Jag har en tandkräm som smakar godnattsagor.
Om jag vore lärare skulle jag göra det här till en lektion:
Busschauffören ska bli avbytt vid nästa station. Han förbereder sig för det. Jag ser hur han plockar ned sin stämpel i sin bussförarjacka. När han närmar sig stationen höjer han handen och gör en vinkande gest till den chaufför som går över en gata.
Den nya busschauffören kliver på och tar sin plats. Han sätter sig tillrätta i bussförarstolen. Den gungar till hans tyngd. Han tittar i bakspegeln och rättar till den. Han rättar till backspeglarna så att han kan se säkert bakåt. Han rättar till rattens höjd. Så sätter han sig djupare stolen. Han har individanpassat sin förarplats. Nu är det han som kör bussen.
Jag tänker att en individ ofta vet vad som underlättar. Barn visar hur de vill göra saker, senare kan de säga hur de vill ha det. Frågan är om vi lyssnar noga och ser vad som barnet och eleven själv kan göra. Eller är individanpassning ett alldeles för stort ord som harvar stora förändringar? Jag tror inte det. Jag tror på justeringarna. Jag tror också mycket på den vuxnes förhållningssätt och det sonderande som möjliggör individanpassning genom att göra individen till den kunnige i frågan. Och lyssna noga. Titta noga. Och söka lära. Inte döma.
genomtänkt