Anne-Marie Körling

Igår föreläste jag. Jag ställde mig i dörröppningen och tog nästan alla som lyssnade i hand, tittade in i ögon och fick se och känna relationen i en handtryckning. Jag är noga med hälsandet i mina klassrum. Jag tar i hand, tittar medvetet in i elevernas ögon, ofta nyfiket och öppet, ser mina elever för en mikrosekund, känner handen i min och tänker jag ska hålla. Jag ska hålla.

Det betyder att jag fått möta och eleven har fått möta mig. Det är mikrosekunder av vikt tänker jag. Jag hinner också se om eleven är glad, ledsen, besviken, trött, hängig och det gör att jag utvecklar mitt förhållningssätt. Det är en enkel sak att ta  i hand och hälsa välkommen, ta i hand för att träffas. Jag gör inget av slentrian. Att hälsa handlar om att se.

Då jag stod där i dörröppningen till föreläsningen, kände händer i min hand, såg in i ögon som tittade in i mig, hörde förvåning och … men så trevligt att du hälsar … kom jag närmare de jag föreläste för.