Jag vill förstå. Jag vill känna hur det är att inte göra det. Jag undersöker hur det är att inte förstå något alls. Och jag ler, pekar och får det jag vill ha om det finns något att peka på och någon att le emot. Samtalen om ditten och datten kan jag inte delta i. Jag kan inte delta alls. Inga ord är bekanta i det som sägs runt omkring mig. Jag känner mig dum. Mina ringa kunskap om språket kräver situation, relation och saker. Jag måste kunna ta på det jag söker säga. Mina ord är bara substantiv. Jag kan inget om hur att förklara dåtid och morgondag.
Vi har många elever som kommer till våra skolor och har ett eget språk de tänker och uttrycker sig på. De möter oss i skolan. Behöver våra lärarögon för att göra sig hemmastadda i något så obegripligt som det språk vi talar. Vi möts i något gemensamt, här och nu, och vi behöver relationer för att erövra språket. I skolan är alla ansvariga för varje elevs språkutveckling. Det börjar med att vi erbjuder relation och något att tala om.
Jag tänker på språk. Jag hör allt som sägs runt omkring mig. Försöker förstå gesterna. Men jag förstår ingenting. Mitt inre modersmål och mitt egen röst använder jag inom mig. Och jag tänker på Lev Vygotskijs teori om att språket föder tanken. Jag börjar småprata för mig själv.
