Anne-Marie Körling

Den lilla, lilla butiken ska slå igen. Jag har gått förbi den tusentals gånger. Aldrig klivit in där. Nu gör jag det. Affärer som slår igen säljer ut de sista sakerna. Jag går in av den anledningen. Känner en slags sorg över att mitt köpbeteende. Jag vill ha de små affärerna och handlar alldeles för sällan i dem. Jag erkänner det för innehavaren.

Så frågar jag om varorna, historien och yrkeskunnandet. Jag ser glädjen i stolta ögon och får berättelserna. Berätta mer, manar jag. Jag kan inget om det du säljer. Bär handskar med är inte kunnig i handskar och dess historia. Det är specialistkunskaper tänker jag. Jag är tacksam för att innehavaren delat med sig. Då jag lämnar affären undrar jag vem som tar över all denna kunskap. Den om saker och ting. Om hur man gör väskor, skor och hur man gör brukssaker som vi använder mer eller mindre utan att tänka på dem som unika och speciella.

– Här, jämför dessa med dessa!

Jag känner och tittar. Det handlar inte längre om att sälja utan att få berätta om vad för kunskap som en gång för alltid försvinner då ägaren tar ned sin butiksskylt.