Anne-Marie Körling

Efter en liten utresa är jag nu inrest. Hemmavid!

Jag sitter i en stor sal. En pianostämmare finns i rummet. Strängarna på pianot vrids i hans händer. Toner letar sig ut. Hans öron är finkänsliga. Mina är tonsäkra. Själva rummet söker samstämmigheten. Märklig känsla! Tonerna … tankarna!

Vi ska erövra styrdokumenten att bli något varje lärare kan. Vi ska lära oss att använda kursplanernas gemenskap, med lärare och i ämnen. På detta vis kan vi frigöra oss från det bokstavligt upplevda tvånget och genomföra undervisningar som spränger gränserna för vad och varför. Jag tror på lärarnas kunskaper och elevernas möjligheter. Det är när lektionerna gör skillnad och ger mening och innehåll.

Jag läser en krönika av Dilsa Demirbag-Sten och tänker på allvaret och medvetenheten om att det är vi alla som stöttar, bidrar och möjliggör att barn språkutvecklas. Egentligen tycker jag inte om ordet språkutveckla men hittar inget bättre. Det handlar om att mötas i språk och vilja förstå och bidra till att förstå. Varandra.

Det handlar om att kunna kommunicera, alltså förstå, lyssna och samtala, bli erkänd i sin språk och inte värderad som mindre eller bättre. Barn är i sitt språk. Och med det språk de har söker de kontakt. Om jag i mitt språkbruk anser att barnet inte har ett rikt språk som kommer jag att utbilda och korrigera barnets språk. Jag tror på mötet, samtalet och kontaktens betydelse. Jag har ett ansvar att möta barn i sitt språk och i skolan utveckla begrepp, ord och meningar så att eleven förstår. Jag vill alltså i all undervisning vidga elevens språk, lägga till ord, utveckla ett ordförråd för hela klassen, inte värdera utan addera språk. Skolan är en utbildningsmöjlighet för alla elever och språket är redskapet. Hur vi skriver,  hur vi talar, hur vi lyssnar och givetvis har skolans alla anställda ett synnerligt stort uppdrag att tillsammans använda ett rikt och adderande språk så att eleverna hör och bemöts med ordrikedom.

Läroplanens inledande mål handlar om språket och hur vi alla stöttar och berikar elevernas språk, det är ett uppdrag vi alltid har och alltid ska utveckla, ansvaret är de vuxnas.

Jag vaknade ur en slags tågreseslummer. Tåget har passerat städer och skogar och jag har varit fast innesluten i dilemman och pedagogiska utmaningar. Tänk om varje lärare … tänkte jag … tänk om varje lärare en dag, en pedagogisk vacker dag, beslöt att sätta ord på vad de undervisat om och hur eleverna gensvarat på undervisningen. Så tänkte jag. Som ett slags klassrumsutrop – Se här! – Det här gör vi.

Och så skulle Skolsverige tysta den dova kritiken mot just skolan. I alla fall nyansera den. Ja, så tänkte jag!

– Du tänker väldigt noggrant på varje detalj, sa någon som besökte mig i klassrummet.

Ja, så är det. Jag tänker på varje detalj. Hur pennorna ska finnas tillgängliga, hur böckerna ska ordnas, hur sofforna ska stå. Jag vet varför och vad. Tillsammans med eleverna bygger vi upp ett hur. Innehållet i lektionerna byggs upp på samma sätt. Det finns ett innehåll, det finns ett syfte och hur det ska göras bygger jag upp tillsammans med eleverna. Det tar tid att utveckla ett lärande för alla. Det tar tid att inkludera eleverna i ansvar och gemenskap. Det tar tid att skapa den ordning som vi kan komma överens om och som inte handlar om fostran och för styrande hand. Jag ser inte på pedagogiken med fostransögon. Allt av arbete tar tid. Och den tiden är pedagogisk.

Därför måste lärarna få möjlighet att integrera nya reformer och nya idéer i olika takt. Det kan ingen annan än lärare göra och det tillsammans med eleverna.

Min stress över att inte ha sökt lärarlegitimation kan nu läggas åt sidan på obestämd tid.