Anne-Marie Körling

Vi satt och tittade på granen. Vi satt och klurade ut vem som skulle få vilket paket. Vi kunde inte läsa. Men vi kunde klämma. Mjuka paket innehåll något tveksamt. Hårda paket innehåll något riktigt. Det var tider det.

Jag är kortfattad i telefon. Hej. Japp! Ja! Näe! Jomänvisst! Nix! Va? Nähä? Menar du? När? Var? Ok! Hej då!

I otakt med allt är magen. Den vill ha sin ordentliga gröt. Men upptäcker att den får näring ur en skumtomte. Att den lever sitt eget liv är väl inte så konstigt.

Vi fyller på längs raderna av varor i matvaruaffären. Jag avskyr priset som säger köp två så kostar det si eller så. Jag köper två och kan inte förstå att jag behöver två. Jag vet att jag behövde en. Lite längre fram i disken erbjuds jag att köpa tre och hur det blir billigare så. Men jag behöver bara två, inte tre. Jag inser att jag lockas, pockas, luras, erbjuds, förväntas och så fylls vagnen på. Det är något med ekonomin som styr. Jag tror jag tjänar.  Men jag gör inte det.

På vägen hem köper jag en julgran. Grantoppen är av och det är tradition att köpa sådana granar i min familj. Jag köper den. Pengarna går oavkortat till någon idrottsförening.

Den mycket lilla tanten hade inget att hålla i. Jag erbjöd min arm. Så gick vi några stapplande steg ihop. Den lilla tanten tittade upp mot mig och gav mig en sådan vänlig blick – Jag behövde stödet, sa tanten, och tack för samtalet.

Den andra lilla tanten på min mycket korta promenad för att köpa mjölk stannade mig och bad – Får jag låna dina ögon, frågade hon. Jag lånade ut dem och läste på sillen att den inte var från förr-förra-förrförraförra året och att handlarna inte lurades för att hon var gammal och inte såg. Jag tittade noga och såg att datumet gällde till nästa år och lite till. Då log lilla tanten och sa: Japp, då håller den nog längre än vad jag gör. Kanske att barnen får ärva sillen!

Små tanter tycker jag mycket om!

– Tröttnar du aldrig, frågade någon.

– Åjo, svarade jag, visst har det hänt mer än en gång att jag känt att jag tröttnat. Jag har tröttnat på att äta äpplen, tröttnat på att gå upp klockan sju, tröttnat på att sitta på möten där rektorn rabblar, trött att laga kopiatorn för tusende gången, trött på att hjärtat hoppar för att jag inte ser en enda lärardator som är ledig, trött på att vi diskuterar julpyntet mer än dagliga lektioner, trött på att … men så är det mötet med eleverna! Då piggnar jag till och tycker att det är roligt igen!

Hej hopp! Jag undrar om någon tekniklärare kan tänkas ställa upp på en liten intervju?