Svansen slår på för att rösterna är vänliga. Den lilla hunden svarar och initierar. Svansen slår fort, fort om det är nära och kära. Om det är främmande vänliga människor så slår den på i långsammare takt. Det är så mycket skratt och vänlighet i den där lilla svansen.
Jag tänker. Det är nog bra med alla känslorna. Bara inte likgiltighet!
– Får jag slå mig ned, jag har min ålder ni vet, sa den lilla tanten. Det makades åt sidan och den lilla tanten slog sig ned.
Din ålder frågade jag. Hon tittade på mig med nyfikna och lyckliga ögon. Såg ut som en liten flicka i skrynkliga kläder.
– Hi, hi, jag är 90 år, och varje dag kan vara den sista, sa hon lycklig.
Jag lade en varm hand på hennes axel. Du är så ung sa jag. Och så länge har du levat och kan berätta – ja säkert massor för oss andra! Ha en mycket, mycket god sittplats och en vacker jul.
Jag ärvde ett litet skåp efter min mormor. Jag ärvde också innehållet. Innehållet var pappersförpackningarna efter sockret, påsen efter brödet, presentpappret efter förra julens paket och ett kuvert som var möjligt att återanvända. Jag tyckte så mycket om omsorgen kring de vikta påsarna och jag såg framför mig hur mormors händer liksom strök ut det skrynkliga så att det skulle se nytt och oanvänt ut.
Märkliga uttryck: Sakernas tillstånd. Mina saker har varit som de varit så länge jag har haft dem. Tillståndet för dem har liksom inte förändrats. Men så inser jag att mina bruksföremål protesterar hej vilt mot att jag gör sakerna beständiga – de är nötta, använda och behöver omsorg och omtanke. Det blir dagens uppgift. Att vårda det nötta.
En jul när jag var mamma och mina barn var väldigt små så gömde jag julklapparna i ett lagom stort skåp. Alla visste att där var julklapparna. Det fanns ett mycket litet fönster att titta in genom. Man såg något rött och lite snören. Men sedan fick man fantisera. Alla gick runt skåpet och undrade. Så kom själva kvällen före julafton. Jag tänkte att nu är det dags att plocka ut alltsammans. Barnen var liksom ivriga och lyckliga. Då hittade jag inte nyckeln. Det slutade med att jag grät för låset var krångligt att få upp med en skruvmejsel. Ut kom paketen och dramatiken var över för att aldrig någonsin mer upprepas.
– Är du ute och köper julklappar, sa någon till en annan. Den andre hade ett litet barn. Aha sa den som redan sagt för mycket, rättade sig och tittade på barnet – Du är ute och hjälper jultomten! Jag undrade hur barnet förstår det här med tomten, paket och att själv se paketen slås in i affären. Jag gillar smussel, låsta små utrymmen där nyckeln inte går att hitta, och så pang den där dagen när allt ska explodera i jul – kommer allt fram. Som om tomten faktiskt fanns.
