På nära håll har jag följt en lärande genom skolan och ut i gymnasiet. Jag har följt ett avhopp från gymnasielinjen. Jag har följt arbetsmarknaden runt en ung människa. Jag har följt hur det blir och ser ut då man inte räknas in i systemet. Hur svårt det blir och hur mycket som får bäras på egna unga axlar. Samhället försvinner och utanförskap väntar.
Dörrar stängs i olika takt. Det krävs mod och egen inre vilja att knacka på och kliva över trösklar igen. Mycket kraft. Och stort självförtroende. Mot alla odds. Mot ett helt system.
Och den generösa skolgång som finns på nätet blir ett faktiskt alternativ. Ett verkligt för den som vet att det finns, för den som söker sig vidare, som trotsar det som delas upp och grupperas in. Det finns väldigt generösa system att kliva in i om man vet att de finns, och att man själv har en inre drivkraft. Men då krävs det att vi alla under hela grundskoletiden stöttar just den – det egna, den kreativa vilja, trotsen (ja faktiskt att bejaka det modiga trosten) och ge eleverna hopp om det framtida.
Under en lång skolgång händer det att familjer brakar samman, skoltröttnad infinner sig, och livet knackar på med annat än matematik och fysik, svenska och religion. Vi talar så generöst om den livslånga lärandet och skolans ansvar för det. Vi kanske ska tala om det livslånga hoppet och den livslånga viljan istället. Vi kanske ska tala om modet att tro på sig själv när dörrar stängs och det mesta snävas in. Det kanske är viktigare att vi talar om hopp, trots och vilja. Att vi lärare ser allt det eleven lär sig och inte endast det efterfrågade och specifika. Att vi lärare talar om det lärande vi ser och speglar det till varje elev. Det måste finnas en plats för var och en av de unga och någon plats där framtidshopp kan skapas.
Ja, nätet är ett alternativ. Jag följde en nära som lyckades ta sig in på arbetsmarknaden, med krångliga steg utan gymnasiebetyg. Och hur denna person fick se andra göra, tänka och hålla på. I det verkliga livet blev andra kunskaper synliga och intresse för vad andra människor gjorde. Och nätet blev sedan en gymnasiestudieplats och kvällarna ägnades åt studier. Och utan skolans kunskaper i matematik kom en kontakt med det matematiska tankesättet bli en väg in i ett helt ämne. Och mötet med matematiska forum som erbjöd varje nyfiken en mötesplats men inga genvägar till svar utan delaktighet i processer. Och så kom studieglädjen. Så kom kraften. I det verkliga livet kom viljan att studera.
Jag tänker att det är fint att följa det här. Men inser också att det krävs mycket eget arbete för att söka sig vidare när dörrar stängs och tiden blir begränsad. Det är som att bli övergiven. Den kraft som krävs i den ensamheten är att begära mycket tänker jag. Och vad vet vi egentligen om hur och när eleverna möter något som de kan knyta an sitt lärande till, känna kraften och viljan att ge sig in i något ämne eller en studiegång.
Jag minns en elev jag hade under några få lektioner. Betygen var inte alls de bästa. Nej, de var en biljett till en enda gymnasielinje. Eleven bad mig om hjälp. Ville in på det naturvetenskapliga, ville verkligen in där. Kunskaperna räckte inte till var jag tvungen att säga då jag tittade på betygen. Eleven visste det men sa också – Du och skolan har ingen aning om vad min vilja och motivation kan göra med mig. Jag vet att jag kommer att få det tufft men jag vill inget hellre. Kan du hjälpa mig?
Jag ringde till rektor. Jag talade för eleven. Jag undrade vad viljan hade för värde? Det fanns liksom ingen väg.
Och det är det där med vägar, möjligheter, och att betygen blir så viktiga för hur många vägar vi kan gå. Hur många val vi kan erbjudas och faktiskt göra. Det är grundskolans ansvar. Att alla ska få möjligheter. Det ansvaret tycker jag ska ligga i skolan., inte på individen.
Det är klart att elevers möjligheter i skolan handlar om hur skolan och varje lärare tar hand om sina ämnen, om eleverna och deras lärande. Men jag har än i dag inte träffat en lärare som inte vill att eleverna ska lyckas. Det är kanske den kraften vi ska fokusera på. Lärarens vilja.
När vi nu står inför ytterligare slutprov tänker jag att ett slutprov aldrig någonsin kan visa annat än delarna av det eleverna kan och vet, förstår och kan klura ut men säkerligen visa att skolan gjort det skolan ska. Men jag vill tänka på de fortsatta möjligheterna – de till trots. Vad händer om eller då man misslyckas? Vem bär ansvaret?
Jag bär en hel del berättelser inom mig från de som gick bakvägen ut då studentexamen firades. De åkte hem till besvikna föräldrar och med en känsla av att inte tillhöra. Det blev och är fortfarande djupa sår att bära. Skammen att inte kunna. Och sedan tro att det är så.
– Det är försent, sa en människa till mig nyligen. Det är försent.
Jag ville lägga några tunga erfarna händer på uppgivna axlar och säga – Nej, det är inte försent. Det är aldrig försent. Någonsin. Det livslånga … det livslånga …
Jag tänker att jag måste härbärgera hopplösheten och på något vis skapa hopp! Åtminstone försöka!
