Anne-Marie Körling

God morgon! De första orden om dagen är uttalade. Det är alltid en början.

Det var stort att klä sig på julafton. Jag hade röd sammetsklänning, vita strumpor och lackskor. Jag trippade fram hela julafton. Kände mig fin. Granen var också klädd. Men den stod stilla.

Alltså vi satt alltid framför granen och listade ut vad som fanns i paketen. Jag var alldeles för liten för att inte pilla. Jag pillade på alla paket. De låg där i flera veckor innan julafton. Så hade vi det. En gång lyfte jag ett paket och tappade det. När jag sedan fick det hade innehållet gått sönder. Jag sa att jag tyckte om det i alla fall. Så är det med den som skyldig äro.

Det var den där gången jag fick ett presentkort av min son. Jag fick femtio frukostar på sängen. Jag blev så mammigt rörd att jag tänkte spara den där lappen med avrivbara frukostbiljetter för all framtid. Sen kom den där dagen då jag verkligen tänkte att nu ska jag få en frukost. Min son med sitt mycket blonda hår och sina stora blå ögon tittade sorgset på mig  – Men, tiden har gått ut, den räckte bara till februari!

Jag minns när jag hade 50 kronor och en hel hoper med människor att ge julklappar till. Jag köpte svarta hårnålar av det billigaste slaget till min mycket blonderade syster. Hon fick kvitto och kunde byta. Det gjorde hon också.

– Jag är så himla stolt över din julklapp, sa någon i telefon. Jag fick skrämselhicka. Jag har inte ens tänkt ut vad jag ska ge.

– Vad önskar du dig egentligen, frågade jag. Och efter en underbar uppräkning kände jag peppad till tusen.