Det var vid gravstenen jag tänkte så. Min kärlek. Hur kan jag omsluta någon död med den? Jag har tystnat kring den kärlek jag känner. Och runt mitt huvud slår de gröna bladen ut, träden skapar sitt tak. Det är vår på den dödes plats, en skör och ensam tulpan letar sig stolt upp från den ogräsrika platsen. Jag använder min fantasi för att ropa den döde tillbaka. Och visst kommer den jag älskar springande emot mig. Den jag tänker på slår sig ned vid ett tänkt sommarbord med vita stolar, jo, det vingliga bordet får den röda saften i glasen att röra sig. Fåglarna sjunger twittrande och med 140 sångtecken. Jag sträcker min hand över bordet och berör någon från förr. Den kärleken har inga ord och därför säger vi ingenting. Om jag talar så bryts något av som kvisten som vinden tvingar trädet att skiljas ifrån. Jag kan famna något förgånget. Något avlägset. Jag kan älska det också idag.
Då kyrkogårdvaktmästaren närmar sig platsen och krattar verklighetens smågrusgång i små vågiga mönster reser jag mig ifrån den stund jag fått ha för mig själv. Kärleken kan ingen ta ifrån mig. Min relation till den jag älskade har förändrats. Jag får bära allt av den ensam. Fortfarande rik.
Det är många saker som skolan är i färd med att bygga upp denna höst. Och som alla nybyggen och restaureringar så brukar allt fungera ändå. På byggplatser sätter man upp några avspärrningar så att människor inte kommer till skada. På tågstationer berättar man om det man gör så att folk ska veta vad som väntas ska och att det under tiden kan bli en aning rörigt. Men som sagt – för att det som är under ombyggnad kräver lite utrymme och kan för de icke inblandade synas lite besvärligt – men tonen är att man får vänta på något bättre. Och den som väntar på något gott … kan faktiskt vänta. Vi lovar att vi kommer göra skolan till en av framtidens märkligaste byggverk – något för det inre för var och en av oss. Skolan betyder skillnad. Därför kan vi be en aning om ursäkt för att vi just nu håller på att bygga om den en aning. Och vi lovar att det är till det bättre!
Alltså – det lika är för likt, för normlikt. Ingen konstnär föds om inte pennan slinter iväg och gör ett avigt streck. Ingen ordkonstnär mår förträffligt bra om inte orden stockar sig i munnen och felstavningen skapar ett nytt ord. Och den tok som trodde att man på en båt kunde ta sig över de gigantiska haven för att nyfikenheten drev på. Alla dessa sära uttryck som långt senare blir kära och allmänviktiga.
Taggigt. Växtvärkstaggigt. Jag tänker på det där taggiga i ungar som växer, det sticksliga som måste stickas för att man är en självständig person och man markerar sitt känsliga revir. Man växer helt enkelt. Det är något skönt med det också.
