Anne-Marie Körling

Att undervisa är delvis en konst säger vi oftast. Men vi gör konsten för stor om vi tror att själva innehållet inte kan bära. Jag tror inte att vi ska säga att allt ligger i lärarens förmåga utan snarare att det  ligger i lärarens egna förhållande till vad att undervisa om. Läraren måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.
Då jag förbereder mig för lektioner letar jag alltid efter mina egna ingångar till de moment jag ska undervisa om. Att jag hittar nytt, själv ställer mig frågande, vill bjuda in till att tänka ihop därför att jag själv inte riktigt vet… och därmed bär innehållet mig och utvecklar mig som lärare.

Jag tror också på övning. Lärare har alldeles för höga krav på sig själva. Vi får inte misslyckas, vi måste göra rätt och det omedelbart. MEN… eftersom vi alldeles för sällan bjuder in eleverna i summeringar och utvärderingar av lektioner så får vi också ensamma famla omkring i föreställningarna och aldrig få hjälp att sticka hål på misslyckandets bubbla genom att se vad eleverna uppfattade och lärde sig och hur.

Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.