I skolan talar vi nästan bara om familjerna som om de vore goda och välfungerande. Det är en slags norm vi föreställer oss. Alla barn har inte båda föräldrarna, alla barn växer inte upp i hem där böckerna ligger på godnattläsarbordet, alla barn har inte föräldrar som kommer hem från arbeten, en del barn har föräldrar som sitter i fängelse, inte har arbete och andra sätter arbete allra först och skyndar med allt som handlar om det och där får barnen sitta emellan … Barnens liv är inte alltid den idyll vi ibland vi vill föreställa oss, men det är barnen liv.

Dessutom kan man tänka och fundera över hur en familj idag ser ut? Och hur vi talar om familj och familjebildning i skolan? Är vi generösa och värnar vi mångfalden?

Men jag tänker att skolan har en mycket viktig roll där strukturen i skolan faktiskt är bärande och där vuxenlivet är närande. Vi får inte glömma bort att skolan betyder oerhört mycket för olika barn. Jag minns när min egen familj föll ihop och under en mycket lång tid kämpade för att hålla sig ovanför vattenytan, där varje krona vägdes på guldvåg och var alldeles för värdefull för att impulshandla ens ett tuggummi. Där dagar av otillräcklighet och brist på läxläsningstid lade sig som ett täcke av oro varje kväll jag gick och lade mig. Jag glömde en det ena än det andra som hade med skolan att göra. Och hur skolan på olika sätt hanterade detta.

Jag har tre barn. Det blev tre olika berättelser om skolans förståelse av sitt värde och sin plats som trygghet och något av det beständigt konstanta. Det var inte så goda berättelser och det blev ibland förödande för hemmet att också bära skolans oförmåga. Men det var också mycket som var gott. Bara detta med skolmaten … att få äta sig mätt, få ett lagat mål mat om dagen … det är faktiskt något som kan rädda familjer och trösta en fattig förälder.

Om skolan kunde värna sitt värde, vara generös (Lgr 11) och acceptera att saker och ting inte är som man önskar och vill tro så kan fler elever faktiskt ha en riktigt god plats i skolan.