Anne-Marie Körling

Vi är väl summan av våra behov. Det finns grundläggande behov. Det finns andra behov. Det finns särskilda behov. Behov skapar behövande. Behov skapar aktörer. . Behov skapar hus med värme, tak och gemenskap. Behov växlar över tid och i möjligheter.

Ordboken definierar ordet behov:

det som behövs, det som man måste ha, det som en människa måste tillfredställt för att kunna leva (normalt), tex hunger, törst, sexualitet, sömn, kontakt, vänskap.

Behov kan inte definieras bara av dessa basala enkla livsförutsättande behov utan också utifrån vad som erbjuds som triggar igång behov. Ordboken talar om att behoven också styrs utifrån hur mycket som behövs för att tillfredsställa behov.

Ordboken förtydligar också en viss gräns som någon slags omvärld kan sätta, det vill säga i ordet BEHOVSPRÖVNING. Då prövas behoven i relation till något och kanske också i förhållande till en slags möjlighet. Behovsprövningen ser ut att komma från de runt den behövande och sedan värderas utifrån olika utsagor som berättar om det spedifika behovet och hur att lösa så att den behövande inte längre är i behov.

Jag tänker på det omvända. Hur ser vi på våra behov av att räknas in, hur ser vi på våra behov av att behövas. Hur behövd är jag?

Om vi tänker i termer av att vilja uppleva oss behövda så måste vi också se till att skapa ett behov kring möjligheten att bli behövd. Detta kan utvecklas till något gott men kan också utveckla något passivt och verka för en människosyn där någon förlorar sitt värde in i att bli ett slags objekt. Det är passiviteten jag vänder mig emot.

Jag vill vara behövd. Det är nog lika mycket en rättighet som att ha behov. Jag vill ingå i sammanhang. Jag vill betyda något för den eld som ska hållas brinnande. Jag kan handla mjölk till min familj för att någon behöver mig.

Jag tror att vi ibland skapar behövande objekt och själva blir agerande kring desssa behov vi tror oss göra gott. Jag undrar alltid över de särskilda behoven. Vilka är det?

Kanske är de särskilda behoven lika allmängiltiga som de behov jag har. Men det är kanske uttrycken för dessa behov som låter och gestaltas olika. Vi vill vara behövda. Verkliga och i gemenskap. Frågan är om vi någonsin ställer frågan om vad den som är i behov verkligen vill ha särskilda åtgärder för? Ska behoven åtskilja oss? Vem är människa utan behov? Vilka behov kan människan själv uttrycka? Vill vi ha svaren på frågan:

Vad behöver du? Hur behöver du mig?

Den ena inkluderar och den andra lämnar mig skör. Om jag inte är behövd vem är jag då?