Ibland slår det mig då jag föreläser: Barn är människor! Det är tämligen självklart att de är just människor. Men barn åtnjuter inte samma rättigheter som vi andra människor. Vi sätter ord på dem och därmed i dem utan att höra deras röster, alltså tala med dem. Barnkonventionen ger barnen tal och rösträtt i alla frågor som berör barn. Frågan är om det gäller för barn i skolan! Om det var så skulle barn tillfrågas oftare!
- Vill du/behöver du …
- Kan du/Vill du…
- Hur har du det på gymnastikens omklädningsrum?
- Vem är du?
- Vad tänker du om det här…
Jag ser en hel hoper av elevdeltagande möjligheter för barn att ingå som människor. Med rösträtt och talförmåga.
Jag lät mina elever argumentera kring påståendet:
Hittills är det bara tre personer som har gjort slut på alla sina hundra miljoner ord!
Detta är ett elevtänk:
Min tanke är att det kanske är 20 barn i ett klassrum
som har fått hundra miljoner ord att prata med,
men det är bara tre personer som har pratat så
mycket att alla hundra miljoner ord är borta!
Dom har pratat under hela sin tid dom har gått i denna skola!
en annan elev skrev:
Hemma är en riktning. Hem är också en riktning. Det ena är en känsla av. Det andra är en fysisk plats. Jag vet när jag är hemma. Då kan jag faktiskt också vara borta. Det finns en riktning. Den har en annan kompassnål. Känslig är den. Och tar sig en helt annan tur. Via söder och norr. Via väster och öster. Den struntar i alla riktningar. Kompassen snurrar vilset om hemma är för långt ifrån! På kartan har jag en fysisk plats. Det är mitt hem. Jag har också ett hemma! Det bär jag med mig. Som den snigel jag är!
Allt ska utvärderas. På tåget hem funderar jag över den föreläsning jag givit. Jag går igenom den från första ord till sista. Tänker utveckling, relation och stoff. Vad ville jag säga? Blev det sagt? Hur kunde jag säga det på ett annat sätt?