Källkritiken börjar egentligen med namnet. Det egna namnet, det fullständiga namnet, är en upphovskälla.

Skolans ansvar och förmedlande av denna insikt är avgörande viktig för hur verk och upphov kan förstås i det längre perspektivet. Om läraren betraktar och förvaltar eleven som en källa och att källan både är eleven och elevens arbete och att eleven äger sin upphovsrätt, dvs det eleven har skrivit, målat, tecknat, uttryckt så kommer den källkritiska aspekten som omsluter den andre också gestaltas. Detta betyder också att elevens namn omnämns då eleven förs in i diskussioner, dvs i det muntliga sammanhanget blir relaterat till. Det är att leva och verka för källkritiska aspekter.

Detta gör att läraren är ansvarig för källkritikens begynnande förståelse och därmed också utveckling av en källkritisk förmåga och lärande.

Detta betyder att läraren tar ansvar för såväl barnets namn och att läraren medvetandegör för sig själv och för de andra eleverna att eleven är en kommunicerande aktör bland andra kommunicerande aktörer. I klassrummet kan källkritiken utvecklas.

Om vi relaterar till varandra är vi källkritiska. Det betyder inte att vi ger kritik eller utvecklar kritik mot eller för utan att vi är medvetna om att avsändaren är en avsändare och att vi värderar avsändarens yttrande och gestaltanden. Vi kan tänka upphovsrätt i klassrummet också.

För många år sedan lärde jag mina elever att skydda allt det som de producerade. De fick titta på hur man gjorde på förlag, hur en bok var upphovsligen skyddad och hur musikverk hade namn och förlag, copyrightnotis och årtal som en självständig markering.

Alla de här frågorna handlar om att bli återgiven, omtalad och respekterad.  Källkritik har att göra med att vi respekterar elevens verk genom elevens namn och i elevens arbeten. Varje barn bör ha rätt till sig själv som källa!

Och där vilar fröet till källkritiken!