Flödet och den sköra hinnan

Postat den 28/11/2010 av Anne-Marie Körling

Flödet i vattnet är ständigt. Turbulensen mellan luft och vatten pågående. Så andas kylan in över vattenytan, förstelnar den för en tid. Under ytan växer istäcket sig hårdare. Under ytan rör sig vattnet. Hastigheten är förändrad. Inte avstannad. Förändrad!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ludvig Igra: Förlåtelse, försoning och sorg
  2. Den sköra hinnan mellan profession och person
  3. Den sköra hinnan
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Flödet och den sköra hinnan

Det saknade av de saknade

Postat den 27/11/2010 av Anne-Marie Körling

Det saknade av de saknade.

Jag minns en kaffekopp på ett köksbord. Intill en tidning. Kaffet hade torkat in i kaffekoppen. I bottnen förtjocknade kaffet till något hårt. Skeden satt fast på fatet. Också ingjuten i kaffekoppens tystnad. Tidningen har fel datum. Alldeles fel nyheter ligger på köksbordet. Den avskavda pennan, de flagnade mörka partierna vilka fingrar har nött fram ur det gula vilade över det olösta korsordet. Det är det stummas språk då någon har lämnat.  Det vittnade om liv.

Och varsamt lyfter jag alltsammans ur tiden och in i minnet.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skriv-anden i mig!
  2. Vi vill nog det bästa oftast!
  3. De tre pinnarna och sedan utvisning ur klassrummet
Publicerat i Barns rättigheter, Sorg | Etiketter | 1 kommentar

Summan och summeringen

Postat den 27/11/2010 av Anne-Marie Körling

Summan räknar man ut genom att faktiskt välja vad man ska räkna med och inte. Summeringen av den summan är därmed aldrig säker utan behöver kritiseras, dvs, frågas och diskuteras kring. Vad är bortvalt och vad är invalt. Jag tänker mig summan av en livshistoria. Återberättad, ihågkommen, censurerad så är den vald efter tycke och smak.

Därmed blir summeringen är därför inte korrekt. Något har valts bort. Annat har lagts till. Summan är därmed möjlig att ifrågasätta.

Kan man räkna med summan av noll och ingenting. Kan summeringen av ingenting bli någonting? Vad är ett tomrum? Vad är summan av två tomrum? Hur summerar man två tomrum? Är det ingenting i två tomrum?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att räkna till tusen och hur gör vi med tusen juleljus? Matematik i allt!
  2. Daniel Pink – En helt ny värld – och mina tankar om den pedagogiska miljön
  3. Utvecklingssamtalet: Summeringen och avslutning i mellanstadiet
Publicerat i Matematikundervisning | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Is och snöflinga

Postat den 27/11/2010 av Anne-Marie Körling

Det tysta breder ut sitt vita täcke över alltsammans. Det gnistrar i minusgraderna. Jag förstår vintern. Grammatiken i permafrostens språk skiljer sig från ökensvandrarnas. Jag ser en snöflinga försiktigt lägga sig till de andra och långsamt och metodiskt bygga upp en annan värld. Några kramar ihop sina händer till snöbollar och snögubbar men jag åtrår den lilla snöflingas kamp om det självständigt unika. Kanske krävs det kyla för att inte sammansmälta med isberget.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Snö – och kärlek
  2. Tvärtomdagens snöbollskrig – en liten saga jag berättade för en nioåring!
  3. 6 månader – i skolan om 5 och ett halvt år
Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Is och snöflinga

Mina blivande boktitlar!

Postat den 26/11/2010 av Anne-Marie Körling
  • 1984 – Orwells roman – jag skriver 2010. Det är i alla fall värt ett försök. Men det mesta har ju redan förutspåtts av Orwell. Jag funderar på om man kan ändra storebror ser dig till lillebror ser dig. Det har ju gått en tid och nya generationer kommer ju också att se något.
  • Gentlemen – Östergrens roman – jag skriver Gentle men. Det var också ett försök. Men å andra sidan. Det är bra med särskrivningar. Och därmed är också jag sär. Jag särskiljer mig från Östergrens skrivkonst. Om Östergren läste mig skulle han säkerligen hålla med mig om det.
  • Kappan – Gogols novell – Jag skriver Klänningen så får vi se vad som kan komma ur den. För den ryska romankonsten tycks komma ur Gogols kappa. Jag tänker vad kan min klänning tillföra den svenska litteraturen. Kanske om jag tar den klassiska lilla svarta. Kanske att det kommer något ur den. Berättelsen alltså.
  • Sålunda talade Zarathustra – skrev Nietzche och jag tänkte försöka med ”sålunda talade Körling – men det var att ta i så sålunda skrev jag om och försökte med ”sålunda talade någon ur människohopen”
  • Brott och straff skrev Dostojevskij – jag försökte mig på en lika genial titel men vände och vred på orden och det enda jag kom fram till var Straff och Brott. Känns väldigt lånat. Om jag vänder och vrider på titeln kan jag säkert vända och vrida på Dostojevskijs innehåll också. Känns fullständigt onödigt och väldigt girigt. Av mig!
  • Röda rummet skrev Strindberg och jag tänker politik och de styrande och skriver därmed Blåa Rummet. Gröna rum är något helt annat. Gröna Lund är definitivt något annat. Då har man hamnat långt ifrån det rumsliga. Lund är en slags plats som skiljer sig avsevärt från andra platser. Och lägger man till Grön till Lund så får man en jättekonstig evenemangspark där berg-och-dalbanor skjutsar omkring folk som vill och där fritt fall inte handlar om kronor och ekonomi utan människor som far upp och ned i en liten korg. Man kan också åka nyckelpigor. Dessa nyckelpigor är större än vad de brukar vara. Dessutom lever de inte – de går på räls.
  • På spaning efter den tid som flytt – skrev Marcel Proust – Jag skriver På spaning efter den tid som var alldeles nyss. Det blir en kort liten text. Närmare bestämt en novell på några rader. Kanske i själva verket en dikt. Haiku för mer än så hände det inte alldeles nyss.
  • Tusen och en natt – skrevs ned av någon som lyssnade till överlevnadsberättelserna en gång för länge sedan. Jag skriver Tusentals nätter senare. För det är väl i själva verket vad som har hänt. Och det märkliga är att berättelserna numera tål dagsljuset. Allt som skedde i det mörka blev nedtecknat och därmed offentligt för oss. Att berätta sig fri. Det kanske är det allt handlar om.
  • Kalle Anka Pocket no 45 – Disneyproduktion – Jag fastnar för ordet Pocket och tänker översättning. Jag skriver en bok i fickformat. Den ska handla om kvacksalveri. För det måste ju relatera till det där med Anka på något sätt.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vem ska trösta … knyttet? Elevtankar
  2. Det jag förvånas över … något om det jag antecknar i skolan
  3. Idag fick jag en …
Publicerat i Barns rättigheter, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Mina blivande boktitlar!

Tre tankar att överlämna

Postat den 26/11/2010 av Anne-Marie Körling

Ur en nalles huvud kommer små barns tankar. Nallar blir ofta ett övergångsobjekt. Om man vill ladda ett barn med närhet och man inte är där kan man ladda både barnet och nallen med något litet extra. Jag brukade stryka tre tankar in i mina barns pannor då jag sade godnatt. Ibland kan man stryka tre tankar i nallen om man önskar ge sitt barn en omtanke.

Det är mycket små saker man kan göra för barn. De är alldeles underbart med på noterna!


Inlägg som berör samma teman:

  1. En nalle så fylld av barndom
  2. Framtidstanke: Hur ser läraryrket ut om tre år?
  3. Vilka barn har vi om tre år? Vad har vi för undervisning om tre år?
Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Att värdegrunda lärandet

Postat den 26/11/2010 av Anne-Marie Körling

De står på själva värdegrunden – killarna på tunnelbanestationen. De är små. De är väldigt små. De har gått i led och fått en liten plats att stå stilla på. Det är verkligheten. Högt ovanför pojkarnas huvuden syns tunnelbaneskyltens annonserande. Tunnelbanorna är försenade. Så ser verkligheten ut just idag. Pojkarna hittar skylten. De är tre stycken som läser av skylten. De kan bokstäverna. De kan prata om tiden. Om tre minuter kommer den blåa tunnelbanan att köra in på stationen.

Läraren står i sin egen värld. Så ser också verkligheten ut. Den där vuxna världen som är så långt ifrån den här barnvärlden där tunnelbaneannonseringen är ett stort och alldeles underbart äventyr. Läraren delar inte pojkarnas värld. Läraren är i sin egen.

Pojkarna verkar på sin värdegrund. De hoppar upp och ned på den. I den formulerar de sig. Yttrandefriheten ekar på perrongen – och killarna skriker ut att tunnelbanan kommer om tre, två, en minut. De läser att förseningarna är många och tiden är långsam. Då det är en minut kvar till tunnelbanans ankomst börjar de tre killarna att hoppa. De hoppar lyckligt och engagerat. De har läst. De har räknat. De har samtalat. De har diskuterat. De har uppmärksammat. De har tagit in hela sin omvärld. Upptäckt informationsflödet. De har förstått bokstäverna, tiden och samspelet.

Visst ska de hoppa högt i och på sin värdegrund. Den lilla yta som de har att förfoga över. Läraren vaknar till. Ser pojkarnas hopp. Hör deras utrop. Tystar ned.

– Men nu får ni inte bråka. Nu måste ni vara tysta! Sluta upp med det där! In i ledet!

Killarnas värdegrund krympte ihop till det trånga utrymmet som kallas fostran. Och då tunnelbanan skär igenom alltsammans. Står de tysta i det led som ska ta dem vidare. Det är en märklig resa!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Gamle mannen på tunnelbanan
  2. Detta räknande, insamlande, hållande – att göra skolutflykter
  3. Framtidstanke: Hur ser läraryrket ut om tre år?
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , | 4 kommentarer