Anne-Marie Körling

Jag fick en förfrågan om hur jag tänkte kring blyga elever. Jo, jag tänkte en hel del. Förstå tänkte jag så här:

• Jag har varit blyg i skolan
• Jag är blyg i olika sammanhang
• Jag trivs bättre bland vissa människor än andra
• Jag kunde rodna då jag gick i skolan och utan föraning fick allt ljus på mig ohc jag inte kunde hindra läraren från att sluta ha fokus på mig
• Jag rodnade från årskurs fyra till första år på gymnasiet
• Första gången jag talade inför mina klasskamratet trodde jag att jag i en näradödenupplevelse och att mina knän som skakade syntes av alla
• jag tror att blyg måste man få vara utan att man sätter för stora etiketter på det
• att gruppen man befinner sig bland bidrar till att man tystnar
• att roller inom grupper kan ha till följd att man blir det gruppen vill att man ska bli
• att lärare inte kan reparera den enskilde elevens blyghet genom att säga att eleven sjlv ska ta plats och lite mer plats i klassrummet

Det sista skulle jag vilja göra flest och mest ord omkring. Jag tror heller inte att blyghet är lika överallt. Jag tror inte att man är lika blyg bland alla människor. Jag tror exemplevis att elever som är blyga att tala kan vara totalt oblyga att skriva. Jag tror inte påd et enkla. Jag tror heller inte att blyghet handlar om att definieras som att man lider av social fobi – för den definitionen tror jag man ska reservera för dem som verkligen lider av social fobi.

Ordboken förklarar blyghet med:

• blyg – lite rädd i sällskap

och hänvisar sedan till generad:

och där tycks en viss skam framträda. Man skäms för något. Exempelvis för den där läraren som hela tiden vill framhäva att man är blyg. Då är det en slags rundgång.

Nåväl: Läroplanen har andra sätt att tänka:

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Hjälp! tänker jag. Om detta är skolans uppdrag då är det ju otroligt viktigt attt se till att eleven inte känner sig generad över vem eleven är utan att miljön runt eleven skapar förutsättningar för eleven att utveckla sig själv. Blyg kan man få vara. Men blygheten får inte utvecklas till ett alltför stort hinder. Hur vi är i klassrummet kan stötta och bidra! Då är det läraren som skapar förutsättningarna. Jag ställer mig exempelvis tvecksam till hur och varför man ska läsa högt för en hel klass. Jag ställer mig tveksam till varför alla elever ska lära sig tala inför HELA klassen, vad händer om man tränar upp sig och får tilllätelse att tala lite fritt i andra och mindre sammanhang.

Läroplanen säger att undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den (undervisningen) skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.

Vidare går det alldeles utmärkt att läsa:

Det sätt som vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skoaln och de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma deras uppfattningar…

Jag tänker generellt på kursplanerna i ämnet svenska som talar om vill, kan och vågar. Det är anslag till såväl lärarkår som elever. Utmana i rimlighet och relation. Blyg får du vara så mycket du vill! Jag är blyg ibland. Jag värnar den rätten!

JAG TÄNKER ATT ALLT ÄR RELATIONER OCH ATT DET GÄLLER ATT FÖRVALTA RELATIONERNA OCH GÖRA DET BÄSTA AV DEM

Jag har idag lusläst läroplan, den befintliga. Jag ser bara saker jag tycker om. Det fina är att det är väldigt mänskliga saker jag ser. Därför har jag ingen förståelse för att vi så nogsamt måste skapa kategorier av människor. Om vi utvecklar relation, stoff och kommunikation så tror jag vi kan skapa många lärande sammanhang för alla. Det kan låta väl utopiskt men jag vågar den tanken!

Relation, stoff, kommunikation!

Det är väldigt roligt att undersöka denna tanke fullt ut. Ge ett innehåll, utveckla relationen till den och så mångkommunicerar vi ihop och med andra. Delandet!

Ingen som vet, ingen som vet

När föds ett intresse?
Ingen som vet!
Därför ska man behandla en annan människas intresse med stor nyfikenhet och faktisk, varsamhet.
Det som intresserar en människa kan ingen annan människa värdera, förstå eller inse.
Den lilla, den stora, den mänskliga människan föds på nytt då ett intresse skapas.
Man kan se ett intresse blossa upp.
Låt det få göra det!
Då ett intresse dör ut, försvinner bort, kan det bero på ovarsamhet från omvärlden.
Det är ett ansvar att vara nära en person med ett intresse. Det vackraste är då man får dela med sig av det som intresserar en. Då man får det är samtliga inblandande lärande.
Men det märks knappast.