En gång för länge sedan fick jag höra om elev som inte var så bra på matematik. Eleven gick i årskurs sju. Jag hade en årskurs tre. Jag frågade läraren om inte eleven i årskurs sju kunde komma till mitt klassrum och delta såväl i undervisningen som i gemenskapen med mig och mina elever – för att prata matematik. Jag var och är i denna fulla övertygelsen om att lärande inte har med ålder att göra utan med samtal och kommunikation, gemenskap och behov att göra.
Om en elev upplever att eleven inte kan tycker jag att vi ska fundera över hur vi kan skapa andra sammanhang, där vi undersöker hur elevernas lärande utvecklas. Jag tänker att vi måste konstruera nya sammanhang och inte mer av samma.
Jag ville ha en kommunikatör till mina treor, en elev från ett annat stadium som behövde återgå i samtalet kring matematik. Vad kan vara bättre än att föra ihop elever i olika konstellationer?
I sann Vygotskijanda så sker det massor av interaktion mellan den som kan och den som inte kan. Att känna att man inte kan i årskurs sju betyder inte att man inte kan något i årskurs tre. Utan en elev i årskurs sju kan mycket väl samtala sig in i sin förståelse genom att hjälpa andra som inte kan. Det är just i detta jag ser att vi kan göra mängder av nya saker i skolan. Vi måste utgå från elevernas verkligheter och behov men göra skola av just detta. Inte utanförskapsundervisa – utan undervisa i sammanhang där det blir möjligt att lära.
Jag tror på kompetenserna vi har men jag tror också att vi skadar själva stommen för kompetenserna – alltså själva självförtroendet. Vi tar också alldeles för lite hänsyn till den samspelande människans och människan i aktion. Det är som om vi inte tror på elevernas förmågor utan att vi lärare själva är där och övervakar att något sker. Lärandet är såväl synligt som osynligt. Vi måste lita på att lärande aktioner sker i samtal och samspel och att den är generationsbehövande. Jag skräms av att skolan ordnar elever i åldrar och att just dessa åldrar per definition har något gemensamt.
En lärare blir bättre av sina undervisningar. Det är för att lärare får öva sig i att prata om vad läraren gör. Eleverna får aldrig den chansen. Att tala sig till förståelse och gemenskap handlar om att kommunicera något som ligger mellan oss. Låt tänka att det är matematik. Jag kan inte för mitt liv förstå att matematik har att göra med att vi går i årskurs sju eller årskurs nio utan att vi har ett problem som ska få tusen olika lösningar.
Skolans organisation bygger i allt för stor utsträckning på att vi sorterar. Det skrämmer mig. Inte att vi organiserar för lärandet i sin fulla möjlighet. Det är också märkligt att skolans väggar så lite förklarar innehållet i skolan så att alla elever som går där kan ta del av processerna lärande oavsett årskurs.
Skolan är dessvärre så mycket form. Så mycket form. Skolan borde vara en rörelse. Det kan vara en skrämmande tanke men jag tänker så. Skolan organiserar med brandväggar. Generationerna i skolan hålls ifrån varandra. Det rör hela organisationen. Lärare i de högre stadierna sitter för sig i lärarrummen. De i de yngre stadierna för sig.
Bryt upp! önskar jag säga. Riv ned! önskar jag ropa! Det är för trångt! vill jag förklara! Lärandet är överallt.
Vi borde studera vad elever kan i andra och olika sammanhang. Det handlar inte om att vi ska gå i gamla fotspår och låta en elev i högre stadier straffas med närvaro i de lägre stadierna… det handlar om att ta lärandet på allvar. En elev i årskurs fyra kan vara så uttråkad i engelska och skulle kunna lära sig ofantligt mycket mer om samma elev ingick i en årskurs sexa. Ja… jag tänker så här! Jag vet ibland inte hur vi organiserar för lärandet. Jag vet att vi organiserar för en form. Formen kallar vi sedan skola!
– Min son är autistisk, säger pappan. Det är svårt.
– Hej!, sa jag till skyltdockan. Du har en inre charm, försökte jag.