Anne-Marie Körling

Jag satt alldeles tyst. Orden ringlade in och om och över och förbi och studsade mot en vägg och flög som små svalor i rummet. Jag lyssnade så intensivt. Och så förstod jag med ens att jag inte lyssnade alls. Jag bara var. Och orden blev vackrare och vackrare och så … hade jag förvaltat mötet med det skrivna, sagda och den början som alla gör då de börjar. Att mottaga det skrivna i muntlig form av någon som vågar, vill och gör – det är att vara lyssnande och inget mer än det. Men man är förändrad. Och det är gott att vara det.

Anne-Marie

OM MAN VILL BRYTA NED EN MÄNNISKA

SÅ BEHÖVER MAN BARA GÖRA HENNES

ARBETE MENINGSLÖST

Orden är Fjodor Dostojevskijs.

Och jag skriver under.

Anne-Marie

Det är en allvarlig tanke jag har. Den att vi skulle få börja om från början. Året 2011 betyder en slags nystart. Jag skulle önska att vi erkände oss okunniga. Började se med nyfödda ögon på det vi gör i skolan. Ta en chans att på riktigt utveckla ett förhållande till styrdokumenten, fatta beslut som handlar om dagligheten i skolan, elevernas lärande och börja diskutera lärarens identitet och polera fram en lärarroll som har konturer. Jag ser många möjligheter i detta tankesätt. Det gäller att vilja. Modet får man på köpet. För mod det behöver vi när man tänker nytt och säger att man vill göra om. Det blir en slags röra. Men den kan vara behövlig.

Anne-Marie

Omvärldsbloggen är den blogg som ger mig en mängd information om världstillståndet och skoltänkandet utanför gränserna. Jo, lärandet har inga sådana förstås men skolan har en tendens att bara blicka inåt och det med ögon på bristerna. Låt oss titta lite mot andra horisonter. Jag delar också tanken att undervisningen måste lämna industritanken, dvs, att skapa, konstruera och ge ut till mottagare och gå mot att bli en delaktig aktör med inriktning mot lärandet, grupprocesserna, individen och redskapen. För mig är redskapen många och en del av dem universella, språket, pennan, samtalet, räknandet hör till innehåll som kan ses som sådana. Här är lite uppsamlande tankar om en ny slags skola, här från New York. Förändringarna syns lite överallt i världen.

1. Nytänkande kring arbetstid och bemanning. Här hoppas man både öka undervisningstiden och lärartätheten – och förbättra elevernas lärande.
2. Individuell anpassning med hjälp av it. Genom att anpassa undervisningen till elevernas förutsättningar och behov vill man höja deras motivation och prestation.
3. Undervisning online. Ständig tillgång till vägledning och lärresurser på nätet kan förhoppningsvis bidra till att individanpassa undervisningen och ge bättre möjligheter för eleverna att få den hjälp och vägledning som de behöver. Samtidigt förändras lärarrollen för dem som undervisar online, från en förmedlande till en mer coachaktig roll.

Danmark tar också nya tag – ska bli spännande att följa den utvecklingen.

Jag tänker att vi faktiskt måste lämna en del av skolans gamla idéer, se över vår fostransroll, revidera den ordentligt, se till möjligheterna och skapa förutsättningar för mångfaldslärande där läraren går in som en aktiv aktör, visar, modellar, gör och håller sig till sitt innehåll. Elever är inga stillasittande och tysta mottagare. Så länge vi bär den föreställningen om elever och tror att vår väsentliga roll är att fostra dem bör vi lägga något i den fostran vi tror oss ansvara för. Den huvudsakliga och viktiga fostran handlar om fostran till att verka och ansvara för en demokrati. Sett i detta ljus uppfyller skolan inte sina uppdrag. Det tysta klassrummen, den endaste boken, det utgivande förhållningssättet motverkar demokratiuppdraget.

Anne-Marie

Anne-Marie

Då man har ett språk och tappar det. Då man har ord men inte längre kan säga dem. Då man har något att säga men inte längre säger det. Då man har förmåga att skriva men inte längre vågar.

Det är allvarliga saker vi möter då. Något att grubbla på. Och när orden sedan kommer, varsamt ta emot dem, låta dem vara vingliga och osäkra, låta dem leta sig fram i snirkelgångar och trånga språkgränder. Om man har tystnat så krävs det allt av lyhördhet för att skapa språklighet igen.Det första man får förvalta är närheten och den tunna, sköra möjligheten.

Anne-Marie

Alltså – det är jättesynd om vissa ord. Att de liksom bara försvinner bort och aldrig mer får uttalas. Jag tycker det är tråkigt att ordet RAKETOST är försvunnet ur svenska dagligvaruhandelsordboken.

Jag tänker också att det är synd att FISKKORVEN är försvunnen. I och för sig smakade den allt annat än gott och jag mötte detta ord i skolmatsalen då folkhemmet var under uppbyggnad och vissa bitar hade inte riktigt fallit på plats och jag tror att FISKKORVEN var ett sådant litet misslyckande som man genast tog itu med efter att skolelever utprovat denna märkliga rätt.

FISKLEVEROLJA tycker jag är ett spännande ord. Inte för att jag direkt kastar mig över en sked av denna medicin. Men som ord är det ganska fint ändå. Man blir lite historisk då man säger FISKLEVEROLJA. Ordet tar mig direkt ned i min barndom. Till och med in i min mormors kök där det fanns en sådan flaska med äckelpäckel som vi barn skulle slurpa i oss för att bli så starka och stadiga på benen.

Det finns en hel del ord som borde dammas av och återinföras i det dagliga. BRYGGARBILEN tyckte jag om. Det var när det kom en lastbil med träbackar och flaskorna skallrade utmed turen. Coca Cola fanns inte i de här backarna men däremot Sockerdricka. Fast det fick aldrig jag smaka på. Jag drack vatten och mjölk. Någon måtta fick det minsann vara.

MÅTTA var något man ofta talade med barn om. Idag är det måttligt prat om MÅTTA. Men då jag var en liten unge… och sprang omkring och pangade doror … då var MÅTTA ett uppfostringsord. Fast inte då det gällde FISKLEVEROLJA. Då måttade man minsann in en lagom dos som de stackars fattiga barnen fick svälja utan pardon.

PARDON kommer från Franska. Och nu får det vara nog med trams och lekskrivande.

Anne-Marie