Vi hade skolmöte hemma hos mig denna förmiddag. Lite kors-och-tvärs över läroplan och kursplaner skulle man kunna säga. Jag ser gärna att mitt kök blir ett pedagogiskt skafferi och en liten samlingsplats. Jag noterar och skriver ned och då jag tänker ritar jag pennor. I alla dess former.
Nu ritade jag papper och pennor! Det betyder att jag har roligt.
Anne-Marie
Att kommunicera och samtala om det som känns svårt kräver sin lyssnare. Den som lyssnar får prövas. Vi hör det som stapplande försök att berätta men är prövningar av lyssnarens förmåga att lyssna. En slags bekräftelse på hur hög närvaron är. Samtalet springer inte fram, det sipprar igenom många vardagshändelser, intill, nära.
Att göra ihop, sitta intill varandra, tala vid ett legobygge, ett bullbak, en trasig motor, ett pusselläggande, en biltur, en paus under fotbollsträningen eller under ommålningen av en vägg därhemma. Ansikte mot ansikte blir språket så naket och känslornas uttryck så utlämnande, men vid sidan av varandra, intill medan vi gör något gemensamt, skivar gurka, steker köttbullar växer sig möjligheten till samtalet om mer ofarligt. Som en bullbakande fritidsledare lärde jag mig att baka in samtalet i bullarna.
– Snälla, kan vi inte baka idag, betydde många gånger
– Jag behöver prata.
Men detta sades aldrig rakt ut.
Det böljande samtalet, de steg som först prövar lyssnaren tas försiktigt, sedan kommer tankar och funderingar från den unge människan. Oftast med ställda frågor kring något som kontrollerar att lyssnaren reagerar. En slags garanti innan fortsättningen kommer och modet större att berätta vidare.
Med dessa tankar funderar jag hur många samtal vi för genom att göra något tillsammans såväl hemma som i skolan.
Det är för mycket snabbmat i köken. Med för mycket snabbmat i köken blir det omöjligt att baka in samtalet i bullarna… Det behövs långkok för att småprata sig fram och tillbaka i sin egen historia. Prata sig in i kärnan.
Tro mig, jag har bakat många, många, många bullar…
Det jäser bland dem som behöver få samtala!
Anne-Marie
Några dagar i en annan miljö – språkligt – fysiskt – och det skapar jämförelser…på gott och ont. Vi kan kalla det reflektioner om … Att det är så rent. Det är så städat. Gatorna är rena. Jag ser ett enda papper flyga omkring. Att jag lägger märke till detta beror på att det inte är så rent i Stockholm. Och flygplatsen Preswick Airport. När man kliver ut utanför flygplatsens byggnad får man genast hjälp
– Where to dear – och vips sitter jag på en buss som jag inte själv behövt leta reda på. Att jag noterar detta beror på att jag är behjälpt av denna hjälp och att jag inte sett någon sådan – behöver du hjälp kära du – utanför Arlanda. Jag känner mig märkligt hemma här. Trots Ben. Jag gillar språket, accenten, tilltalet
– Oh dear… I see Ben! BEN!
*****************************************
Ben … inte ben.
Ben är en mus. Han är namngiven. Han är liten och gör sig påmind där jag bor.
Ben!
inte ben,
Ny språkmiljö.
Men jag håller mina ben långt ifrån Ben!
Där spelar språket ingen roll.
Jag är inte vän av Ben.
Ben Hur?
***************************************
Min dotter och jag är lite oeniga om tiden. Jag är vaken. Hon sover. Jag är mamma, låter henne sova. Hon är dotter, när hon är vaken är jag vaken. Oavsett… ja … föräldraskap. Jag ska tassa upp… … …. !
Ben!
… då tänker jag på Ben. Det är själva ordet för det jag ska göra – tassa – upp som sätter igång tankarna på Ben. Jag har inga tassar. Jag har fötter. Tassar – eller att tassa – är ett lånat ord från djurriket. Det betyder att man smyger försiktigt fram. På tassar. Det är djur som har tassar. Det är djur som kan tassa. Jag vill inte att Ben tassar omkring tyst och smygande i närheten av mig. Jag vill att han klampar (människo-ord) fram i tillvaron och ljudligt ger sig till känna. Själv ska jag smyga så att jag inte väcker några människobarn… ta mig ut ur gemensamhetsboendet… sätta mig på ett fik… beställa in… en caffe latte… öppna min bok… skriva en stund vid cafeskrivbordet… och ha benen under bordet…båda fötterna på golvet på en ofarlig plats någonstans i Edinburgh.
Det är lördag.
*********************************************
Om jag hade packat som muminmamman – men inte varit muminmamman – då hade jag nog packat med mig en mousetrap? Men det är inte säkert att jag skulle ha använt den. Jag kanske skulle markera lite mot Ben, du Ben, vi ska dela det här rummet. Jag har en sån här… och så skulle jag med darrig hand visa honom råttfällan. Om jag ska vara riktigt ärlig – Musen Ben vet inte vad det är för något. Han har överlevt alla fällor. I hans värld finns det inga. Han är söt, tar en och annan smula från golvet helt omedveten om att jag tänker det jag gör. Om jag ska vara väldigt ärlig så skulle jag aldrig någonsin sätta ut en sådan fälla.
Om jag ska vara riktigt riktigt uppriktig mot min dotter – du – Ben – det är inte en mus – det kan det inte vara – det är flera olika möss, flera olika Ben, inte en och samma ben – det är massor – det är hur många som helst – men jag tror jag ska vara försiktig även med detta samtal. Jag har en känsla av att Ben betyder något för henne. Vi skulle hamna i diskussioner – vemharrättattbestämmaöverliv – vadsägerattduharmerarättänenmus – varförärduräddförensådanlitenmusduärjutusengångerstörre… och där ger jag min dotter rätt. För jag håller med. Därför är det inte bra att jag tänker MOUSETRAP…
Jag har ännu inte satt ned fötterna på golvet – benen bär mig inte fram till kaffet.
****************************
”Prova att sätta i batterier i Ninja-guldhamstern, sätt igång honom och sätt ner honom strax innan du tänker sätta fötterna i golvet så ska du nog se Ben, med familj, håller sig undan. Jag tror det kan göra susen och ingen behöver gå i fällan och dö.”
********************
Varför tänker jag oavbrutet på ordet mousetrap?
Jag ser Ben.
Han gör min värld en aning mindre.
Mina ben är inte på golvet.
Varför är min dotter så gästvänlig?
Varför gör hon ingen skillnad på mig och Ben?
Varför tänker jag på en ostbit i en fälla…?
Nej nu ska jag sätta ned fötterna,
modigt gå fram till espressobryggaren,
jag VILL ha kaffe,
och det får Ben böja sig för.
Jag tittar på Ben.
Han kilar omkring och har det gott.
Han har fyra ben.
Ben är på benen.
Jag är beredd.
Att lägga mina på ryggen.
************************************************
– Tycker du att BEN har magrat?
Det är den första frågan min dotter ställer mig när hon vaknar.
Själv sitter jag ihopkrupen i soffan och väntar på att kaffet sätter på sig själv och att Ben inte har tid att springa fram och åter över golvet. Jag reste för att vidga vyerna… nu sitter jag i en mindre värld…på grund av en liten mus vid namn BEN.
Om Ben har magrat…?
Jag kaxar upp mig –
– Du det där är inte samma Ben som förra gången!
– Tror du inte?
– Nej jag tror att det är Ben den yngre flera generationer sedan den förste Ben.
– Tror du? Jag … jag tror att han har magrat lite!
End of discussion!
*******************************
Jag sitter på en säng i en lägenhet i Edingburgh. Benen har jag ovanför golvet. Dragit in dem under kroppen. Inga fötter på golvet. Kan möss hoppa?
***********************************************
Please, tell me about Ben, I need to know?
*************************************************
But one time… (ingångsmening för bygga upp en berättelse, en saga, en läskig historia, ska sägas med viskade röst och med en vilande paus innan fortsättningen följer…)
One time he tried to drag a banana away but I made big sounds on the counter so he left. (bygga upp historien så att den först blir lite vänlig men sedan tar en skruvad vändning).
Once Ben tried to eat some cerial through a plastic bag (well mice eat anything…onödig information, människor vet att möss äter allt, denna information tillför inte berättelsen något mer än att just detta har hänt på just detta ställe.)
If you make great sounds Ben will be off for a week or two (strategier hur att rädda sig själv när den stora faran uppenbarar sig).
But Ben is not alone Anne-Marie – he appears with his friend – the other one is Bens cousin… (det riktiga skräckscenariot – det är inte EN mus det är TVÅ kanske TRE eller oändligt många)
Once there flew a pidgeon and a blackbird through the chimeny… they scared Ben away… (solutions without sense).
Great – you spoiled all the fun with the Ben story (någongång måste dåliga historier om ingenting få ett slut)
Thanks for following.
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj. De levde för det mesta ihopträngda på en liten yta. Detta gjorde att de kivades så där som man kivas då man är för nära och behöver lite avstånd. Den lilla tån hade just gråtit. Det var författarens långpromenad som ställde till det för tårna. Stortån var heroiskt tröstande.
– Mjaoooooooo jag vill inte var en lilltå?
– Du måste finna dig i din plats, lille vän sa stortån.
– Jag är minst och blir mest klämd, gnällde lilltån.
– Åhja, försökte stortån, du och jag blir klämda från varsitt håll.
– Men vi då! skrek de tre mittentårna, herregud så det kläms och trycks ihop. Kan man inte klaga till övre instans? Vi måste få henne på andra tankar. Det går inte längre.
– Vi kan se till att hon får skoskav, tänkte den mest klämda tån. Vi kan ge henne skoskav!
I detta enades den lilla tåfamiljen och skulle inför nästa promenad lägga upp en liten plan.
– Men tänker om hon har skavsårsplåster… funderade de vidare… kanske hon kan köpa ett par rymliga Foppatofflor?
Anne-Marie tänker,
Ja, ja. Nu är de här igen. Jag försöker skriva något litet gulligt men tårna protesterar och gnäller hela tiden. Det går inte att skriva sig igenom detta motstånd. Ja, jag vet. Jag är delaktig i deras problem. Nya skor, barfota i skorna, höga klackar, låga klackar, stövlar som spänner runt tårna… men herregud… jag lider ju också. Smärtan i fötterna syns ju i hela ansiktet. Vem som helst kan ju se när skorna inte passar bäraren, eller för den delen, promenaden. Så vad gör ett litet skavsår… hela jag tog bussen hem. Så löste jag det, men om detta fina det bryr sig inte tårna om. Nähä! De gnäller på där i skorna. Gör sig påminda trots att jag inte går med dem. Gnälligt tycker jag. Vet inte om jag ska skriva mer om de här tårna. Vi hamnar bara i konflikt med varandra. Skoskav? Pyttsan! Det finns jättebra plåster. Så är det! Foppatofflor? Näe!
Det var en gång en tåfamilj. De trängdes som familjer gör.
– Var glada ni, sa stora tån, att ni inte är fingrar. Dom har så mycket att göra.
– Åh ja, sa mellantån, vi har också ett och annat att stå i!
– Så du går på, sa stortån.
– Står på. Jag tänker inte stå på något.
– Äh, jag menade inte riktigt så. Jag menar du går på… det betyder ungefär att du bara … ja … går på!
– Åh ja…sa den lilla tån… jag skulle gärna vilja vara ett litet finger. Då skulle jag i alla fall ha ett finger med i spelet.
Ja, ni hör hur den lilla familjen trasslade till det med orden. Trots det höll de ihop. Tur var väl det ändå.
Anne-Marie tänker.
Nu är de här igen. Tåsagorna!
Jag undrar varför. Var har de här på bloggen att göra?
Det var en gång en liten tåfamilj.
De trängdes ihop på en liten, liten yta.
– Jag har något att berätta för er, sa stora tån.
– Vaddå sa tån intill.
– Jo jag har gjort mig fin i håret… svarade den stora tån.
– Fin, sa de tre andra. Du ser ju inte klok ut.
– Jag trodde du hade ketchuphår… sa lilltån.
– Fin och fin… du se inte klok ut, sa den näst yttersta tån.
– Jo, det är så här… jag har gått och blivit kär… rodnade stora tån.
– Kär? Vad är det? skrek alla tår ihop.
– Ja, det är väl när man vill vara tillsammans med någon mycket, och tänker på den andre..
– Det går inte att bli kär… du kommer inte loss ur det här förhållandet…
– Jo, men jag är kär i den andra stortån i den andra skon. Vi har sneglat lite på varandra… under sulan så att säga…
– Ha, Den stora tån tittar aldrig på dig… du är för ful i håret…
– Men.. men.. men … vi kanske kan träffas och se hur det går allesammans. Den tån har också massa andra tår runtomkring sig…
– Bara ni inte pussas… det är jätteäckligt… sa den mittersta tån.
– Blä! Blä! För pussar skrek de fyra tårna högt i högan sky.
Anne-Marie tänker:
En någon ringde mig och frågade när jag skulle skriva en tåsaga igen.
– Va… tåsaga… vad är det för något? skrek jag. Jag skriver av princip inga tåsagor längre. De är för bortskämda och elaka. Jag tycker inte om dem.
– Men snälla skriv något om kärlek och tår… kan dom inte bli kära allihopa i tårna i den andra skon.
Jag tänkte lite på det där. Jomänvisst. Det kan ju bara bli gulligt. En kär stortå kan man väl klämma in i vilken sko som helst tänkte jag. Men när jag började skriva så … jag vet inte… dom sätter sig på tvären dom där andra tårna. Det är inte bra tänker jag. Men sen slår det mig att jag också tycker att stortån är ful i håret… och att hon kanske kunde välja en annan frisyr. Men jag är ju bara författaren… vad tårna gör och säger… det kan ju inte jag påverka.
Ja, ja… det blev som det blev den här gången också. Lite trött blev jag! Nästa tåsaga ska handla om något hemskt. Kanske om ett blodigt skavsår… men bara kanske… eller ska jag ge igen med att hota om nya skor, med jättehöga klackar, en kommande fest… med dans… WOW… vi får se.
Det var en gång en liten tåfamilj. De var för evigt sammankopplade. Detta gjorde ibland att irritationen mellan tårna blev trängd. Skavandet i skor. Trampandet på tår. Ja, allt det där som fötter kan råka ut för, och tår i synnerhet. Tåfamiljen hade varit med på festligheter. Fötternas ägare hade pressat in tårna i en smal och elegant sko. Men hög klack och …
– Jag hatar fåfänga, sa den stora tån. Fåfänga gör mig vansinnig.
– Varför finns det skor… pep den mittersta tån. Berätta. Varför gör man skor som ser ut som precis tvärtom än hur vi tår har det…
– Ja,,, grymtade stora tån, som envisades med att räta ut sig. Det är väl så det är. Man ska trängas in mot sin vilja. Det finns skolor också. Där man gör på samma sätt. Små tår ska passa in… skällde stora tån.
– Jag vill inte passa in sa lilltån. Jag vill passa ut.
– Det går inte. Det enda vi kan göra är att göra oss påminda. Skava tillbaka lite. Vi erbjuder skoägarinnan lite skoskav och nageltrång…
I detta enades den lilla tåfamilj. De började tänka i banor av hämnd. De skulle minsann….
Jag försökte skriva vänligt. Men sagan blir alltid så här. Jag förstår inte mig på dem. Och javisst. Igår odlade jag min fåfänga. Var på stort kalas, utstajlad, insmilad, målad, utstyrd, snajsig och som pricken över iet… fullkomligt underbart vackra skor. Höga klackar, vacker form, Jag lät försiktigt, observera att jag faktiskt skrev försiktigt, min fot glida in i den vackra skon. Att jag sedan vinglade hit och dit på de höga smala klackarna hör inte till saken.
– Aj… nä nu… nu ger sig tårna till känna.
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj…
– Det är svårt att vara handlingskraftig när man är en tå, sa den stora tån bekymrat.
– Vicka på dig lite, sa mellantån, jag sitter mitt i.. klistret.
– Skulle inte vi sjunga har den äran… för någon idag… undrar den lilla lilla tån.
– Jo just det… klara färdiga gå… skrek den näst minsta tån.
– Nej, skrek de andra tårna, vi ska inte springa vår väg… vi ska sjunga… då ska man samstämma med varandra.
– Det kan inte jag… jag vill gå min egen väg…
– Men kan vi inte sjunga nu… snälla… en liten sång…manade stortån.
– Nej sa småtårna resolut. De behöver trotsa något.
– Då sjunger jag själv sa stortån.
Stortån gav hals… det blev en Bob Dylan låt… You´re gonna make me lonesome when you go… Att det inte var en sång till ett födelsedagsbarn det tänkte inte stortån på. Men innehållet i sången – det kan tårna aldrig få uppleva. De är sammansvetsade. Trots att de spretar lite åt alla håll emellanåt.
Anne-Marie tänker:
Här ritar jag en löjlig liten saga, för att hylla min dotter. Trodde tårna kunde stämma upp i en glad trall av något slag. Men icke sa Nicke. Jag tycker det är en gnällig liten familj. Samstämma… de kan inte ens stava till att stämma upp i en glad trall. De håller tyst. Stortån ger hals… och sjunger Bob Dylan. Om gråt och tårar, seperation och …
Jag blir lite trött.
Jag ritade ju ändå dit ett paket.
Detta paket var tårna inte ens nyfikna på.
Dessutom var detta paket inte till dom.
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj. Ständigt i rörelse hade de hade alla gjort avtryck i tillvaron. De vickade hit och dit. Ibland spretade de lite hit och lite dit. De ville inte bli trampade på. Och de var för filfördelning. Ibland uppstår problem med liktår och ett och annat skavsår. Därför fil. Om detta vill tårna inte att författaren skriver om.
– Hoppas hon aldrig tar upp det där med liktår, funderade tårna.
– Nä… inte heller det med skavsåren. Det kan bli en varaktig historia. Ganska osmaklig faktiskt, tänkte de vidare.
– Jag är glad att hon skiljt oss åt från achilleshälen, för den har inte jag lust att dela sko med, mumlade de vidare.
– Författaren verkar ligga lite lågt… funderade den lilla tån.
– Ligga lågt… skämtar du… hon som alltid går i högklackat…
I detta jätteroliga skämt enades tårna i ett glättigt…
– MOAHHHHHHAAAAA, fniss, hihihitihi, hahaha… Moahahahha
Anne-Marie tänker:
De tänker och funderar de här tårna. Jag vet inte om jag tycker att de ska ha rätt att skratta ÅT mig. Dessutom är det inte så roligt skämt alls. De tar sig sådana friheter. Men jag kunde inte låta bli att låna Saras skratt, http://sarasbetraktelser.blogspot.com/ för det gillar jag. Jag undrar så hur Saras skratt låter i verkliga livet. Jag är inte riktigt säker på att jag skrivit hennes skratt helt bokstavligt rätt, men va sjutton, ett skratt ska man väl inte ta bokstavligt…. hupp…. häpp… och det är ju precis det jag gör. Jag gillar ju inte att tårna gör skämt av mig. Hur tårna låter när de skrattar har jag ingen aning om. Det är ingen ljudsaga det här. Bara ord. Om detta kan vi bara spekulera då vi spankulerar.
Anne-Marie
Det var en gång en liten, frusen, ensam och övergiven tåfamilj.
– Det regnar, sa den lilla tån.
– Det regnar, sa den näst minsta tån.
– Det regnar, sa den mittersta tån.
– Det regnar, sa den långsta tån.
– Okey. Meddelandet har gått fram, sa stortån.
Anne-Marie tänker…
vad håller jag på med? Egentligen?
Det var en gång en liten tåfamilj…
Efter en lång natts sömn, under ett mycket varmt och mjukt, skönt och behagligt, fluffigt och dunfyllt täcke vaknar den lilla tåfamiljen. På deras bord står en dukad bricka. På brickan finns det varm choklad, äkta belgisk choklad, toppat med rikligt fet vispgrädde. Vispgrädden har några korn av kardemumma, tja… och tåmammans choklad har smak av något av det starkare slaget. Det är vinter, det är kallt. Det ska smaka gott.
På brickan finns också hembakade bullar. HEM BAKADE. Bullarna innehåller rikligt med mandelmassa, kardemumma och kanel. I själva verket skapar bullen sig själv utifrån den som ska äta den. Det är sålunda en magisk bulle. Av den finare sorten. Inte det bästa är gott nog – det ska vara bättre än bäst.
– Får man bara en? suckar den hungrigaste tån. Den var god. Men det var för lite. Om vi ropar tror du författaren kommer då? Om vi ropar
– MERA BULLAR! kommer hon då?
Anne-Marie tänker:
Kära vittnen – ni som av händelse följer den här märkliga berättelsen. Ni såg att jag tidigare skrev ett inlägg om att jag var uppe och bakade… Ni ser klockslag för denna min bakning. Det är iallafall söndag och jag kan sova ut. Men Icke sa Nicke, uppe med tuppen för att baka lite bröd. Nu har jag ju också makten att formulera mig i sagan, så ni kan säkerligen följa mina intentioner att göra mig själv så snäll och omtänksam som helst. Jag trycker på orden HEMBAKADE… BELGISK CHOKLAD… för att inte tala om hur fantastiskt värmetäckande mitt täcke var. Och den varma ljuset som jag tände och ställde ut i snön.
… och nu sitter jag här… och hör hur de ropar på mig…
– MERA BULLAR! MERA BULLAR! MERA BULLAR!
Jag är lite trött detta fjäskande… men nu har jag givit mig in i leken…
– MERA BULLAR ? JAG KOMMER!
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj…
– vi säger ingenting… nu håller vi tyst viskade den ena tån till den andra. Det mumlades bland tårna.
– vi kanske får tag i någon annan författare… en snällare… gulligare…rarare… mer omtänksam… rarare penna liksom.
– jag har gjort en liten skylt… men schhhh… jag tror hon är här i närheten… tysta… sa den lilla lilltån.
Anne-Marie tänker…
Det här är ju helt otroligt.
Jag skapade de här tårna.
’Tja helt min egen ide tycks det nu inte vara.
Jag hade några litterära förebilder.
Men nu lever de här gestalterna sina egna liv.
Jag blir lite trött.
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj…
– Hihi vi vann sa den yttersta tån. Författaren satte på oss mössor. Nu slipper vi frysa.
– Ti tihi… jag var den enda som fick ett hjärta på min mössa. Jag tror att hon som skriver gillar mig mest! sa den näst yttersta tån.
– Varför skrev hon AIK på min mössa? Är inte det att sticka ut? Och utan att fråga?
– Jag ville ha något modernt, inte en gammal avlagd sjal… den hittade hon säkert på någon vind.
– Mig gillar hon mest, mig gillar hon mest, mig gillar hon mest… sjöng den näst sista tån.
– Tror du att författaren hade dåligt samvete och tyckte lite synd om oss? undrade den lilla tån..
– Nej, nej, nej … så här gjorde hon bara för att vi längtade till någon annan författare och hans sagor. Det är inte alls för att vara snäll…
Anne-Marie tänker.
Men snälla rara!
Här klär jag dom efter årstid och de bara klagar. Inget blir rätt. De har mage att klaga.
Mössan med hjärtat lånade jag faktiskt av en annan författare som nu låter sina små sagofigurer frysa ihjäl…
Så lita inte på andra författares välvilja. Det säger jag bara. Makten sitter i pennan på den som skriver.
Anne-Marie
Det var en gång en liten tåfamilj. Det trängdes ihop alldeles för nära varandra. Det kunde de inte rå för. De gjorde så gott det kunde. Alla stod i bostadkö. Men något singelliv ville de inte leva. Nu var det så här att stortån hade gjort sig redo för en liten träff på tu man hand. Det var granntån som bjudit ut.
– Måste du gå, skrek lilltån. Jag vill inte att du ska gå iväg.
– Nja, nu får ni ju ändå hänga med på ett litet hörn, sa stortån.
– Ja, men du fjompar ju dig hela tiden när du pratar med den där andra tån…, mumlade mellantån argt.
– Loveisintheair…trallalalla..mmmmm…love is in the air tonight… sjöng stortån.
– Måste du låta så där. Du sjunger falskt. Du är ju pinsam…sa den mest inklämda tån.
– Jag satsar på att författaren också tycker att stortån ska vara tyst. Jag undrar vilka skor författaren tänker ha på sig?
– Hjälp… tänk om om om om författaren inte sätter på sig skor där man ser tårna… vad är det för väder utanför. Tänk om hon sätter på sig nylonstrumpor också, då förstörs min frisyr… snyftade stortån.
Tårna började vicka fram och tillbaka. Hur skulle de göra för att påverka författaren? Kanske ett litet nageltrång i all hast? De slog sina små tåhuvuden ihop. Det mumlades bland tårna.
Jaha, tänker jag. Här sitter jag och skriver om tåsagorna. Sedan börjar de att krångla redan i början. Aldrig är vi överens. Jo, jag går omkring därhemma och letar skor och strumpor. Det är faktiskt höst ute, ja, nästan vinter. Jag vill ha skor som är klädda. Och om jag ska gå ut så kan jag ju knappast lämna mina tår bakom mig. De måste ju med. Och om de tänker ställa till det för mig, ge mig nageltrång därför att jag ska förstå att ena tån ska ut en date. Hur ska jag veta? Jag vet väl ingenting om tå-livet heller. Jag skriver ju bara dessa sagor. Att de sedan vill påverka det hela… börja inleda någon slags flirt med stortån i den andra skon… det är väl upp till dom. Jag lägger ned projektet tåsagor. Tårna får för stort inflytande. Jag ska minsann leta reda på strumpor med extra stöd, och snygga skor med höga klackar. Sen får vi se vem som vinner?
Men Anne-Marie, skriver jag nu – vad ska du ge dig på tårna för. Ha lite överseende med dem. De är ju trots allt bara några små tår i dina skor.
Anne-Marie
Tårna har varit på Youtube och sökt sig fram. Det är en tåvisning.
– Tror du hon fattar vinken, säger den kloka mellantån.
– Tveksamt, hon sjunger nog med men det är också allt, säger Stortån.
– Åh nej…
– Hon följer mer sina fingar, fingervisningar förstår hon sig på, säger den buttre mellantån.
– Gör hon… när fingrarna närmar sig oss, kan vi inte viska till dom då… be dom föra fram meddelandet…
– Vi talar inte samma språk. De talar teckenspråk, vi talar tåspråket… säger den sura mellantån.
– Kan ingen översätta då? säger lilltån…
– Mpffffff…. stönar stortån.
Anne-Marie,
som gladeligen storsjunger – TA AV DIG SKOOOOOOOOORNA!
Varje dag har jag något litet nytt på mitt kontor. Något som går att läsa av. Det är en rest jag har kvar sedan mina klassrumsdagar. Det ska gå att läsa rummet. Något ska vara nytt. Lärandet ska utmana! Städerskan ser ibland att det är något. De flesta som kommer in tittar sig omkring. De läser alltid något. Så ska det pedagogiska rummet verka. Det ryms alltid något obekant i det bekanta. Min huvudregel. Helt överförbart till alla mänskliga relationer också för den delen. Läsförmåga är ett större begrepp än det vi ringar in det med.
Anne-Marie
