Mina anteckningar Reggio Emilia

Publicerat i Autodidakten, Fotograferingen | Etiketter | 3 kommentarer

Jag tacktalar vid Reggio Emilia

Mitt tacktal till Reggio Emilia- ungefär. Har ett bildspel som förstärker orden:


Jag ville vara ett barn och rätten att vara det:

Rätten att som vuxen vara ett barn.

Rätten att frigöra mig från mina pedagogiska föreställningar

och undra utan svar.

Rätten att vara i en stad

och att staden inte överröstar barnet.

Rätten för barnet att vara självförtroende.

Och i barnet syns sanningen om miljön

och om oss vuxna.

Rätten att klättra på kulturens trappa

och rätten att få uppleva utmaningen när man klättrar.

Rätten att undersöka det som alla redan känner till

och glömt att förundras över.

Vattnet!

Skuggan!

Leran!

Den blå färgen!

Rätten att uppleva

att it takes a village to bring up a child.

Rätten till generationerna

och rätten att få höra generationernas berättelser.

Rätten att få stå vid en fontän

och se en morfar cykla trettio varv med ett barn

och besvara barnets ENCORE med att cykla

ett varv till.

Jag ville vara ett barn och jag blev ett.

Rätten att förvalta mötet

och rätten att bära hem frågorna.

Den vackraste gesten Haninge Kommun kan ge

är gensvaren och de frågor vi fortsätter att ställa.

Och att Haninge Kommun kan besvara frågorna

med en fortsatt undran.

Rätten att vara ett barn!

Barns fulla rätt att vara lärande tillsammans i sammanhang och i gemenskap.

Anne-Marie


Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Skydda i verkligheten inte ifrån den

– Va, barnen har ju inga förkläden på sig, säger någon då vi tittar på barn som arbetar med lera.

– Barnen har inga…, säger någon annan då vi ser att barnen målar med penslar och färg.

– Barnen har inga… säger de flesta och det gör oss till mycket svenska.

Vi tittar på hur vi kan skydda barnen. Skydda dem ifrån att bli blöta och smutsiga istället för att utveckla relationer till saker och ting. De små barnen här – från tre års ålder – målar utan förkläden och de klarar detta utmärkt. Klarar? Ja, de målar de saker som är i fokus och utvecklar sin förmåga i relation till ett fokus som pedagogen organiserat för barnen.

Lekmiljöerna är inte heller anpassade till svenska barn utan till barn i det stora hela. Vi har kommit att bli ett pedagogiskt land som skyddar barnet från verkligheten. Den italienske utvecklaren här frågade oss om varför vi har klämskydd på dörrarna för mindre barn och hur de då ska lära sig om dörrar i andra sammanhang – dvs – att man faktiskt kan klämma sig.

Jag tänker i skolan också. Hur vi förhåller oss till svårigheter och hur vi skyddar eleverna ifrån att pröva det som är riktigt svårt. Vi har arbetat med uppnåendemålen och vår syn är att lärandet ska vara tryggt och att ALLA ska kunna ordentligt. Det är goda intentioner men jag tror dessvärre att många slutar att lära sig då utmaningarna försvinner. Det svåra är roligt. Det som är svårt är spännande. Men då måste ungarna befrias från rätt och felkulturen. Om de befrias från den kulturen kan de pröva fritt och våga misslyckas. Det gäller också för lärare. Vi lärare måste också befria varandra från rätt- och felkulturen så att vi vågar pröva nya saker utan att få alltför många kollegor som tittar på och vill rätta till. Styrdokumenten ger oss den rätten. Vad vi ska undervisa om och i syns där, syftet med detta också – men HUR vi ska göra det är lärare och elevers kreativa område att utveckla. Och HUR är ett stort pedagogiskt uppdrag, såväl kreativt som mycket utvecklande.

– Det här är jättesvårtroligt – säger en unge som är fyra-fem år. Platsen är i en Reggio Emilia förskola. Uppdraget ungarna har är att konstruera en liknande plats de själva är vid. Tre ungar ska göra ett bord och fyra stolar i lera. De lyckas. Men det var roligtsvårt.

Utmanande? Hela tillvaron är sådan! Fylld av utmaningar.

Modet att möta dem handlar om verkligheten!

Utbildning handlar om att skydda i verkligheten inte ifrån den!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Elevernas skoldagar är räknade


ELEVERNAS SKOLDAGAR ÄR RÄKNADE

Eleven har sina dagar i skolan. Dessa dagar är räknade. Varje dag ska betyda något för varje skolbarn. Jag har skrivit det tidigare. Om rätten att få utbildas i skolan. Det betyder att skolan är en mycket viktig plats för barn. Barn vet också att i skolan kommer de att få lära sig något de inte kan och att de behöver de här kunskaperna. Barn har stora förväntningar på sin skoltid. Med all rätt.

Jag funderar mycket över hur vi behandlar barn i skolan och hur dessa barn får sina rättigheter att lära bejakade. Det kan låta hårt att lyfta frågan så här och göra det till något dagligt.

Risken är att skolan går på i samma hjul och istället för det nya stagnerar i gamla former med gammalt innehåll. Vi talar om skolan med gamla ord och med gamla vanor. Skola kan inte vara gammal någonsin. Erfarenhet är något helt annat än det gamla. Upprepade traditioner är också något annat. Men att inte se barnet som en ny person varje dag det är att blunda för såväl uppdrag som relation.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Elevernas skoldagar är räknade

Det pedagogiska rummet: Det intetsägande rummets krav

Jag leker med tanken:

Den att vi ställer oss lite utanför vår egen miljö och blickar ned i den. Vi ska anta ett ärligt förhållningssätt till det vi ser. Miljöerna där vi har skola är ganska eftersatta. Klassrummen lever inte upp till orden i kursplanen. Kreativitet är ett rumsligt ord likafullt är ordet demokrati det.

Vi har i alltför hög grad omslutit våra rum med ordet inte. Vi sätter upp tråkiga trivselregler som är allt annat än framtaget för att fostra. Vi har så många inte-miljöer som omsluts av riskerna:

Det är dammrisk, brandrisk, ljudrisk – och våra miljöer befrias från innehåll i så hög grad att de blir meningslösa. Och då kommer den attityden hos eleverna och deras gensvar att de inte längre bryr sig om den. De ritar i den, förstör den, kastar skräp i den, river ned hyllor och ställer till ett slags svar på frågan – Varför har vi det som vi har det?

Vem ska ansvara för miljön? Varför finns det inget att göra i skolan? Varför är det milslånga korridorer med ingenting? Hur välkomnas vi i skolmiljön? Vad gör att vi kliver in i byggnader dag efter dag utan att tänka på hur det är att bli mottagen i den miljö vi verkar och lär i.  Frågan är – hur kan vi lära oss här? Hur kommer det sig att vi lär här? Hur kunde vi lära i miljön?

Vi kan tala om den rumsliga utmaningen! Det handlar alldeles förfärligt lite om kostnader. Det handlar med om en vilja att gestalta rum för lärande. Det är en utmaning.

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden | Etiketter , , , | 1 kommentar

Pedagogisk arkitektur, ja… kanske ska vi kalla det för just det

Det vi kan bygga upp i Sverige kanske kan kallas just detta – Pedagogisk Arkitektur!

Jag smakar på orden!

Sen får jag tänka länge och grubbla vidare!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Pedagogik, Pedagogiska miljöer | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Pedagogisk arkitektur, ja… kanske ska vi kalla det för just det

Det pedagogiska rummet: Vad gör vi med barnen i skolan?

Nu har jag haft förmånen att befinna mig i de verksamheter, förskolor, som genomsyras av Reggio Emilias tankar. Det är mycket vackra pedagogiska rum. Det är rum för lärande och det är svårt att inte inspireras av det genomtänkta pedagogiska i varje rum där barn är. Jag har suttit i olika rum och tänkt och känt efter hur jag är i det rum jag är i. Jag har suttit lite för mig själv och grubblat över vilka känslor som infinner sig. Det märkliga är att jag känner mig respekterad och älskad av dessa rum. Det är en märklig känsla.

Jag har i alla mina klassrum byggt upp dem utifrån det pedagogiska uppdrag jag har och hur jag tolkar läroplan och barnkonvention. Det har jag gjort utan ett öre eller något pedagogiskt stöd annat än de utbildningar jag själv har i klassrumsorganisation och lärande rum. Mina pedagogiska klassrum bottnar i de teorier jag söker genomleva och genomföra i det praktiska. Det har varit svårt att genomföra idéerna fullt ut då jag oftast varit ensam om gestaltandet och det också blivit svårt för andra lärare som kommer med andra teorier att undervisa då jag inte är där. Det har jag varit medveten om.

Här i Reggio Emilia ser jag det jag strävat efter i alla år. Här syns det fullt ut. Här är alla delaktiga i miljön och skapar den utifrån pedagogiska principer där individens lärande är i centrum. För mig är detta en viktig aspekt. För lärandet ska vara i fokus. Inte barnet. I vilket fall inte om vi försätter barnet i ett centrum där de får agera objekt och där vi själva anser oss veta, ha alla svar om vad ett barn är, felsöker i det och bedömer därefter, utan att se till vilket barn vi har i relation till oss själva och den miljö som barn ska vara i.

Jag har funnit liknande klassrumsorganisationer på Nya Zeeland, i USA, i Syd Africa och nu här i Reggio Emilia. Jag vet vad organisation och pedagogisk dukning innebär och jag har erfarenheter av genomföranden av dessa. Det som gör rummen så inbjudande och pedagogiska är att de är rum för människors lärande. Där är pedagogen lika lärande som eleven. Miljön är dukad för lärande. Detta är mycket svårt men mycket utmanande att utveckla dessa miljöer.

Då jag sitter i hjärtat av Reggio Emilias förskolor så är jag väldigt berörd. Det kommer att synas i mina inlägg. Men lärande berör. När lärandet står i fokus så bekräftas den lärande. För oavsett i vilken grad du är i ditt lärande så är du lärande. Hela rummet inbjuder till detta. Redan vid den första entrén är du inne i själva verksamheten. Det pedagogiskt rumsliga är redan där. Du kan inte hindra det. Det som kommer först är din förundran. Du undrar och den undran tar dig in i verksamheten. Och rummen och de pedagogiska anslaget försätter dig i fortsatt undran.


Jag önskar så att jag kunde visa fotografier men det är dessvärre förbjudet att fotografera. Det kanske också är bra att det är så därför att bilder och fotografier kan på inget vis visa upp det pedagogiska, ens beröra helheten. Det är inte möjligt att fånga på ett fotografi. Det är alldeles för begränsat och som fotograf är jag också avgränsare och visar upp något jag vill visa för andra.

Kanske skulle vi kunna kalla det pedagogisk arkitektur? tänker jag men inser att jag inte kan ringa in det jag upplever. Jag är en del av det hela. Jag vill slå mig ned och göra det ungarna gör här. Jag vill måla, bryta ut lite lera och göra bord och stolar, jag vill klä mig i vackra kläder och trippa omkring i lokaler där det är musik från olika hörn, och där belysningen leker med oss, från olika källor och med olika styrkor, riktade ljus.

Jag tänker på skolornas miljö. Jag tänker på vad våra miljöer i skolan talar om för barnen. Jag tänker dessvärre att skolan berättar för barnet att skolan inte tycker om barnet. Frågan är vem som vill vara i sin egen skola. Vi har blivit så blinda för miljön och den är ruskigt eftersatt. Det handlar inte om pengarna, det handlar om det pedagogiska innehållet! Att klä väggarna med det som ungar och tonåringar skapar och gör i dessa klassrum är ett litet, litet steg i riktningen aktivitet klassrum.

Det pedagogiska rummet intresserar mig.

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden | Etiketter , , | 5 kommentarer