Är själv i själva utvecklingszonen

Det jag trodde mig tänka och kunna är nu satt i nytt ljus eller i annan riktning. Det ger mig gungfly under fötterna. Det betyder att jag är fullkomligt lärande just nu tänker jag. Alltid denna konfrontation av det nya som sätter det gamla i gungning. Så tycker jag det ska vara. Det känns att lärande absolut är föränderligt. Det beror mycket på om man njuter eller blir rädd av det som tvingar tankarna i nya banor, eller rent av i väldigt gamla, men i ny tid och tänker att – nu börjar mina tankar om det jag vet att konstruera nya med näring från en annan tänkare.

Anne-Marie

Publicerat i Vetenskap och teori | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Det fantastiska läraryrket

Det är fantastiskt roligt och utmanande att vara lärare. Jag vet inget roligare yrke. Det är just detta att man är bland eleverna och utmanar dem och i detta samspel ständigt lärande själv. Här i Reggio Emilia ser jag stolta pedagoger i verksamheter. Jag tänker att en lärares glädje och yrkesstolthet är oerhört viktigt för barn. Jag skulle önska att vi bättre hanterade vårt yrkesspråk runt barn, började tala innehåll och utveckla det pedagogiska samtalen och undringarna. Såväl väl med andra pedagoger som med eleverna.
Vi har ständigt nya elever i nya tider.

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten | Etiketter , , | 1 kommentar

Små enheter i stora delar

Gamla byggnader där man producerar saker och ting har jag alltid förälskat mig i. Jag gillar redskap som spadar, räffsor och en och annan skottkärra. Jag älskar de små kranarna och de långa rören, och klockorna eller vågarnas siffror. Jag letar upp små saker som glöms bort i det stora hela. Lite oskärpa i fotografierna skadar inte heller. Jag har lyft fram saker ur glömskan. Helt skarpt ser jag inte dessvärre.

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Små enheter i stora delar

Platssamspelar

Ett litet fotografi över hur jag upplever situationen och hur jag platssamspelar.

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Platssamspelar

Brottsligheten måste vara noll!

– Det kan inte finnas någon brottslighet om alla barn får börja i en sådan här verksamhet, sa någon.

Och det nog sant. Allt hör ihop. Verksamheter är inte avklippta från verksamheter någon annanstans. Allt är finurligt sammanflätat. Det är kanske därför vi kallar det samhälle.

Anne-Marie som begrundar hur man redan från allra första början visar barnet respekt. Och ordnar miljöer där detta syns.

Anne-Mare

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , | 1 kommentar

En del av verkligheten

Måsten är en del av verkligheten. Det som är måsten kan kallas vanor. Vanor det kallas som vi gör dagligen. Det vilar en slags trygghet i det upprepade och kontinuerliga. Det betyder inte att vi inte kan titta lite närmare på det som är just det vardagliga. Vi kan titta på det med nyfiknare ögon.Vi måste äta men vi kan fundera över hur vi äter och hur vi ordnar det kring vårt ätande. Vi måste åka till jobbet men vi kan fundera över hur vi kan kliva av bussen en station tidigare och gå den sista biten. Kanske vi hör en liten fågel sjunga och några blad vinka.

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen | 1 kommentar

Barnet och den vuxna – En gång till!

Då jag ser en morfar/farfar cykla runt, runt, runt och i en fontän med sitt barnbarn så börjar jag tänka. Jag tänker på tidlösheten. Jag tänker på relationen. Jag tänker på vikten av att bara vara närvarande. Jag tänker på att själva cyklingen är något mycket, mycket mer. Jag tänker att detta lilla barn flera gånger under sitt liv kommer minnas sin morfar/farfar och hur de var tillsammans. Vilka de blev då de cyklade tillsammans där de cyklade. Och den som minns kommer återigen få uppleva det den lilla gång på gång skrek i glädjetjut : ENCORE! En gång till!

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna | Etiketter , , , | 4 kommentarer