Jag är en tänkare. Jag är pedagogiskt mycket noggrann. Det vet de som besökt mina klassrum. Det är barnen som ska ingå i sammanhang där de blir stora, starka, självförtroenderika, berikade, ansvarstagande och framtidsmöjliga. Jag tänker pedagogik och väldigt noggrann sådan då jag ser den lilla flickan vid fontänen.
Den lilla flickan som med hela sin kropp tar fontänen i besittning gör mig hoppfull. Jag är trygg där barn får vara barn och upptäckande. Det ger mig hopp. Här är jag hoppfull.
Anne-Marie
Barn ska leka, cykla omkring och upptäcka, springa fritt, gå lagom vilse, röra sig utan föräldrar, gå till affärer och köpa en liter mjölk, kasta sten i en vattenpöl, spionera på en tant, leka koja i en buske, vara tillsammans och få uppleva. Jag var för mig själv och studerade barn i en stad där det tycktes finnas utrymme. Jag insåg till min förfäran att det var mycket länge sedan jag såg en unge leka själv och hur länge som helst utan att bli avbruten, störd, bortmotad, tidspressad och utanför omsorgsplatser.
Det slog mig att det är en rättighet för barn!
Anne-Marie,
som ska undersöka en sak då jag kommer tillbaka till Sverige. Jag minns en lekfull person som tillsammans med sin mycket händige man konstruerat något som kallas BETT-BOMMAR. De är en slags bänkar som kan göras om i det oändliga och som på ett mycket genialt sätt kan månganvändas för samlingar, för utmaningar, för balansgångslekar och dessutom i olika svårighetsgrader. Tänk att jag alltid tänkt på de där bommarna sedan jag prövat dem.
Att stå i timmar vid en fontän kan tyckas märkligt. Men om barnen leker där, den gamle farbrorn likaså, när den tjusiga kvinnan cyklar fram och tillbaka mellan kaskaderna av vatten och den lilla ettåringen undersöker med sina svarta lackskor hur mycket hon kan skapa plask med sina fötter, och samma ettåring rusar ut i fontänen med höga lyckliga skrattljud och ingen mamma i världen sätter stopp för henne, då kan man stå i timmar vid en fontän i Reggio Emilia och bara … ja, vad sägs om… bara stå och observera. Miljö och människa i lycklig förening.
Anne-Marie
Bland det sista Astrid Lindgren skrev var Ronja Rövardotter. Allt som oftast tänker jag på Ronja. Det Astrid lät Ronja göra och leva var i en ständig utvecklingzon där de vuxna var på befriande avstånd med sina rädslor och omsorger. Ronjas mamma är betydligt tryggare med det Ronja måste genomleva för att lära sig att leva med och i svårigheter. Ronjas rövarpappa vet en hel del som han inte vill att Ronja ska göra eller leva i. Pappans fadersomsorger skrattar man lite åt, både som barn och vuxen.
Ronja måste hoppa över Helvetesgapet. Jag vet inte hur många helvetsgap jag hoppat över. Med det menar jag alla de saker jag gjorde som kunde få mig att slå ihjäl mig:
Jag tycker det mesta är för tryggt för barn. De förnekas den verklighet de behöver. Jag ser inga barn ute och leker. Jag ser inga lekar. Jag ser skyddande och försiktiganden. Jag ser inga barn som går själva till skolan. Jag undrar om vi verkligen gör barn en tjänst genom att förskydda dem mot allt. Kanske berövar vi dem deras viljor. Min mamma lärde mig inte cykla… men hon blev överlycklig då jag kunde… jag gjorde för att jag ville. Idag är det föräldrarna som vill innan ungarna ens har få viljan i sig. De får protestera med sin ill-vilja… (dvs att inte vilja, kunde inte låta bli att leka med orden).
Vad värre är tänker jag, det är att vi gör lärandet så tryggt så det blir tråkigt och ofattbart. Ungar gillar naturliga svårigheter. Jag tänker på matematikprovet som jag skrev en krönika om. Det var ett helveteshopp den eleven självkonstruerade. Han följde läroplanens vill, vågar och kan!
Anne-Marie
