Staden Reggio Emila och där står jag i vattnet

Postat den 16/05/2010 av Anne-Marie Körling

Det här är en märklig berättelse om mig själv vid vattnet. Förlåt jag menar i vattnet.

Jag är i Italien, ska studera förskolans pedagogik. Jag vandrar omkring i det ännu okända och ser med mina kameror. Jag är tänkare. Jag tillåter mig vara det. Den pedagogiska miljön intresserar mig och jag är i färd med att skriva något om det. Jag står vid en slags fontän. Denna fontän är alldeles speciell. Den har nämligen inget vattendjup. Trots det ger den först intrycket att vara just fylld med vatten. Men… det är promenerarvänligt i denna fontän. Jag måste ju pröva.

Så skapar miljön oss förutsättningar. Vi blir prövande. Undersökande. Lekande. Nyfikna. Och det förenar oss. Mina fotografier här är tagna under några timmar där jag stod och tänkte. Jag såg män i alla åldrar plötsligt leka vid vattnet. Jag såg en morfar/farfar cykla med sitt barnbarn. Jag räknade att de cyklade runt och i denna fontän troligtvis 30 gånger. Och den lilla skrattade gott åt att få räcka ut sin hand och röra vattnet. – ENCORE! skrattade den lille. Och morfar cyklade varv efter varv i en slags tidlöshet. Jag såg kvinnor knyta upp sin skor och långsamt vada genom torgets vattenoas. Som en slag källa för en stund av ingenting och samtidigt allt.

Jag klev rakt ut i det här. Och människor kom att le mot mig. Skratta. Prata. Över och i vattnet blir vi kanske sådana. Jag staplade på med min spanska och sa att jag var ifrån Sverige. Vi älskar dig, sa man då. Då skrattade jag samtidigt som vattnet for upp ur ett underjordiskt hål och spred ett underbart ljud och en slags uråldrig känsla av att jag tillhör hav, regn och en liten vattendroppe. Ljudet porlade, rörde sig. Och jag såg ingen som var ledsen. Så kanske vattnet ger oss ro, glädje och lekfullhet.

Min fråga är: Vad finns vattnet på skolgårdarna? Och kom inte med några ursäkter om faror, blöta kläder och annat hinder. Kan man leka i Italien så kan man leka på en skolgård.

Jag tänker så här:

  • vi deltar aktivt i alla miljöer
  • om man organiserar miljöer för aktioner så ska det synas. Här finns soffor, stolar som riktas och ställs så att man kan slå sig ned för samtal, inte för att titta rakt fram mot ingenting. På torget syns utemöbler i sten som ser så mjuka ut att man tror att man kan krypa upp i dem. Överallt sitter det folk och pratar. Är man där så börjar man prata…
  • vatten är viktigt, för syn, för hörsel och för det porlande eviga lugnet och vattnets rörelse speglar ljus och ljuset är viktigt.
  • jag är där jag är och det påverkar mig. Jag gör mig i den miljö jag är i. Om miljön vill mig väl så vill jag miljön väl. Om miljön vill få mig att gå igenom fort och inte alls stanna upp, så kommer jag också skynda mig så fort jag kan.
  • Ibland tänker jag på hur tråkiga våra klassrum är, och då blir jag ledsen, samtidigt som jag i full frihet vandrar i en vattenfontän i Reggio Emilia.

Anne-Marie,

Jag har tio bilder som ska in i det här blogginlägget – dessvärre lyckas jag inte ladda upp bilderna. Jag publicerar därför utan bilder och kommer uppdatera detta inlägg så snart det går.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Reggio Emila
  2. Jag tacktalar vid Reggio Emilia
  3. Skolmiljön – jag häpnar och tänker YES! (we can)!
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hur är det ställt – lite mer allmänt än specifikt – med barnen i skolan?

Postat den 15/05/2010 av Anne-Marie Körling

I alla rum kan frågan om kursplanens kreativitet ställas!

I dagens DN debatterar Professor Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman om barns hälsa. Jag läser noggrant och grubblar vidare. Jag kan inte gå i debatt med diciplinen men jag kan ta en utgångspunkt i min profession och hur jag betraktar den utifrån de frågor debattörerna lyfter fram.

Jag är rädd för den hysteri som det har blivit kring alla diagnoser kring barn. Jag minns inte att vi lärare tittade på barn med dessa felbetraktarögon då jag inträdde i professionen för dryga 13 år sedan. Lärare noterade vilka barn som kunde behöva mer stöd i sin läsinlärning och arbetade vidare med den klass och de elever vi hade. Jag hörde mycket sällan någon tala om diagnoser. Idag hör jag om diagnoserna jämt. Så fort en elev har ett problem så handskas lärare med diagnoserna som stöd och som förklaring. Därmed läggs ett stort ansvar på eleven. Det är en mycket farlig väg att gå. Dessutom är det så att vi lärare på inget sätt är utbildade i att ställa diagnoser. Trots det tror vi oss kunna sätta dem eller plantera in dem som möjliga förklaringar till varför det går som det går för barnet i skolan. Och väl därhemma tror föräldrarna på oss, ja, eller så gör de inte det. Men oron har skolan lyckats förmedla. Och med vilken kunskap och med vilken rätt.

Jag vill istället fokusera på det stora ansvaret vi alla har för barn och unga. Vi måste börja titta på dem med nyfikenhet, öppenhet och försiktighet. Vi måste börja använda dialogen som redskap för lärandet och för möjligheten att utveckla det samspel varje individ behöver för att vara bland människor. Idag gör vi barn till objekt. Vilket skapar oreda för de subjekt barn rättmätigt kräver att få vara.

Skolan har ett stort uppdrag att verka framtidsutsiktande och varje lärare och skolpersonal har till uppgift att vara ställföreträdande hopp om framtid för varje individ. Skolan är en plats för utveckling, inte för stagnation. Det oroar mig att barn mår dåligt i ett land som vårt. Och jag tror på orden som debattörerna säger: Alltfler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymptom. Det sista vet jag inget om. Däremot är jag väl medveten om att barn  känner oro, livsleda och att väldigt många barn har sömnsvårigheter.

Jag vet att vuxna inte hinner vara med barn och inte heller uppfattar barns signaler om samspel. Vuxna ska värdigt kliva in i de relationer som barn inbjuder till och de inviter barn gör till samspel. Många vuxna sviker därmed barnen och ser inte deras behov eller deras samspelande vilja. Bristen på kommunikation, och en sann och ärlig sådan, en autentisk gemenskap där barnet inte sätts i ett ensamt centrum utan i en gemenskap med andra förefaller alltmer sällsynt.

Skolan har ett synnerligen viktigt uppdrag här. Och det är av det mänskliga slaget. Den att tro på barnet, utveckla samspel med varandra, utmana (för just detta är ett hopp och en möjliget), att få uppleva den tilltro som en lärares förmåga att utmana i lärandet och gensvara och delta i den processen. Och barn har rätt att omslutas av vuxna som ser, lyssnar och närvarar.  Lärarrollen tenderar också att anta eller tvingas anta en fostransroll där läraren slutar samspela utan fostrar med ett slags utanförperspektiv.

Varje individ som är vuxen har ett synnerligen stort ansvar om de barn och ungdomar som dagligen finns i skolor och skolverksamheter. Jag är rädd för den utveckling som i alltför hög grad syftar till att särskilja och skapa åtskillnad istället för att i en sann demokratisk anda verka för att vi i skolan lär oss mötas i varandras likheter och olikheter. Att lärare tror på sin profession och är rakryggade vuxna så att vuxenvärlden uppenbarar sig för barn och inte upplevs som undflyende eller dömande utan mer deltagande och framtidsorienterade.

Jag läser också hur debattörerna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver en aning diffust om att barnen ”alltför ofta var de anfäktade av flummigt tänkande om barns frihet och kreativa möjligheter. Vetenskaplig utvärdering saknades.” Jag tänker att barns frihet är kanske för stor för att vara behaglig. Frihet är att ingå i sammanhang som inkluderar och tillåter och som har ramar och tydliga förväntningar på varje individ och utifrån varje individ. Ett verkligt och autentiskt samspel med en annan människa är både frihet och ram. Jag tror att skolan kan vara en sådan plats. Jag vill att den ska vara det.

Oavsett vad forskarna kommer fram till med magnetkameror och specialistkunskaper så är det en fråga för varje skola att handskas med varje elev och med och kring  undervisande innehåll i skolan. Det är uppbyggligt att uppleva sig som lärande. Det är självförtroendestärkande att kunna, behärska och vilja lärande utmaningar.  Vi har ett ansvar om det HUR vi har till uppdrag att utveckla kring kursplanernas VAD och VARFÖR. Skolan är för alla och ska vara det. Så är samhällets syn på demokrati och det är skolans absoluta uppdrag att verka för den.

Debattörerna talar om de så kallade kritiska perioderna av barnens utveckling och jag skulle vilja säga att och verka för omsorgen i det meningsfulla för varje individ. Bristen på det meningsfulla sammanhanget och sin betydelse för sammanhang är kritiskt oavsett ålder. Skolan ska verka för det meningsfulla!

Ibland tror jag vi ordar alldeles för mycket om formerna för skolan och inte om innehållet i skolverksamheterna. Jag tar hellre ett vuxet perspektiv på det hela – hur verkar mina undervisningar så att alla elever upplever innehåll och mening. Jag tror en hel del lösningar finns i en sådan synvända.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det pedagogiska rummet: Vad gör vi med barnen i skolan?
  2. Skolans rika möjligheter – att ge av dem – och ge lite till
  3. Allvarligt talat – hur är det ställt med matematiken?
Publicerat i Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Körling samtalar OM VYGOTSKIJ och PRAKTIKEN med Petri Partanen

Postat den 15/05/2010 av Anne-Marie Körling

Anne-Marie frågar Petri Partanen, psykolog, forskare:

A-M :För mig är Lev Vygotskij en slags samtalspartner. Jag har dagliga samtal med min Vygotskij. Han får mig att förstå såväl den inre dialogen som den yttre dialogen. Jag är, blir och utvecklar medvetenhet. Min profession som lärare och pedagog medvetandegörs i Vygotskijs teorier.

Hur ser ditt samtal ut med Lev Vygotskij och vad gör hans teorier för dig personligen?

PETRI PARTANEN: Mitt samtal med Vygotskij är idag huvudsakligen medierat eller förmedlat, via forskare och praktiker som utvecklat hans tankar i olika riktningar. Hundeide, Feuerstein, Haywood, Wertsch, Sternberg m fl – det finns både pedagogisk och psykologisk forskning och praktik med en klangbotten av Vygotskij. Vygotskijs samlade verk står i hyllan utmärkt indexerade – där kan jag slå upp något begrepp och läsa en liten bit då och då… Till syvende och sist pågår samtalet när jag använder tankegångarna i mitt arbete, när jag föreläser, vägleder, handleder, utbildar, forskar…

A-M: Du har besökt mitt klassrum och deltagit i min undervisning. Det roade mig att ha dig där, jag längtar efter reflektionen jag tillåts göra med dig och din profession. Jag tänker på den reflektion man gör då genom en annan människas närvaro. Vad minns du av mitt klassrumsarbete, min profession och mina elevers aktioner? Hur ser du på professionell utveckling i ett klassrum?

PETRI PARTANEN: Jag var på spaning efter lärande och utveckling, i ditt klassrum. Hur du ”riggade” den yttre strukturen, hur du bemötte eleverna och gjorde dem både trygga och bekväma i situationen men också beredda att utmana sig själv och utmanas av dig som lärare. Du bjöd också in dem att utmana dig och aktiviteterna, ”att lägga sig i”. Du erbjöd dem tydliga verktyg och strukturerade aktiviteter i lärandet. Du riggade det lärande samspelet i lärandemiljön – ”en pedagogs uppgift är att organisera den sociala dimensionen av lärandet” som Lev Vygotskij skulle uttryckt det.

Det pågick lärande samtal i det klassrummet – inte oplanerat och ostrukturerat, utan organiserat och systematiskt, utan att inkräkta på individens frihet och behov. Du laborerade med yttre och inre motivation hos eleverna, och lät vågskålen tippa mot inre motivation. Någon fick ställa sig utanför det de flesta andra sysslade med en stund, för att den var så upptagen av något som var angeläget för denne, det var helt okej. Professionell utveckling i klassrummet är att utrusta sitt tänkande med ett språk och principer och sedan använda dessa…

A-M: Jag läste något som jag ser en stor utvecklingspotential i – Streetsmart but schooldump. Jag reagerade över dessa två ytterligheter. Klart att ungar kan läsa av koder och delta i sammanhang på båda ställen, gatan och skolan, och jag funderar över hur vi kan göra ytterligheterna till mindre svarta och vita. Jag är lite rädd för det där antingen eller.

PETRI PARTANEN; Det där med antingen eller är intressant! Jag har umgåtts mycket med idén om ”bryggan” som aktivitet. Vi psykologer skulle kalla det för ”generalisering”, det handlar dels om att kliva ut utanför skolans ramar och ”brygga” in elevernas vardagserfarenheter in i lärandemiljön och göra pedagogiskt stoff av det. De erfarenheter de har med sig är giltiga och angelägna! Då får man ungar som är ”på”! Jag minns att du lät eleverna lära sig skriva SMS på mobilen. Hur många tecken har man? Hur många ord går in? Vad är rimligt? Hur ska man planera för sin kommunikation? Svenska, matte, engelska, hela läroplanen i en aktivitet om man så vill.

Men ”generalisering” är också att ”brygga ut” – ”Det vi har jobbat med nu ungar – vad har man för nytta av det i vardagen?”  borde samtalas om oftare i skolan. Det är de generaliserande och bryggande frågorna som gör lärandet till ett lärande för livet. Man tar sitt lärande med sig i huvudet och går ut i livet och prövar. Då skapas mening.

A-M: För mig är rummet mycket viktigt. Klassrummet ska vara ett rum för dialog och samtal. Jag konstruerar rum som signalerar detta. Hur är det med klassrummet som du ser det?

PETRI PARTANEN: Det perfekta klassrummet är det som slutar att finnas. Där tid och rum försvinner och eleverna uppslukas av tänkandet och lärandet, blir så engagerade att de inte märker lärandemiljön. Klassrummet eller lärandemiljön ska vara tillgängligt och inkludera alla. Ett klassrum ska ställa frågor till sina elever, vara nyfiken, aktivera. Men också tillåta eleverna att bara vara, när så behövs. I mitt arbete sysslar jag just nu mycket med hur man ”designar en lärandemiljö” eller ”riggar” den…

A-M: Lärarens profession är något jag fokuserar på och vill utveckla. Jag tänker ofta på ansvaret kring lärandet och att förstå sin roll och betydelse för eleven. Jag är rädd att lärare inte ser sin betydelse alla gånger, att de inte inser hur viktiga de är. Hur skulle du vilja stötta lärarna med Vygotskijs teorier:

PETRI PARTANEN: Utmaningen med Vygotskij teorier är att han aldrig hann fram till en enhetlig pedagogik – det finns ingen ”Vygotskijs pedagogik” – vi  måste söka oss fram till en tolkning av teorierna, och med hjälp av duktiga pedagogers, forskares, föräldrars,  barns erfarenheter så kan vi börja ana konturerna och principerna…Ibland söker man som lärare reglerna (”hur gör man”) när lärandet i själva verket kan organiseras på många olika sätt, men med utgångspunkt från ett vägledande ramverk (principer)…

Det finns för mig tre områden/dimensioner/ramverk kring lärandet: kunskaper, förhållningssätt och metodik. Så länge man berör bara en av dessa dimensioner eller har en obalans mellan dem så händer inte ”det”. Kanske skulle man kunna översätta dessa tre till de klassiska: tanke, känsla och handling…Det kan bli för mycket av det ena, det andra eller tredje. För mycket tänkande men ingen känsla eller handling, osv… Över allt detta finns dessutom någonting grundläggande för mig: autenticitet, en genuin känsla av närvaro inför den andre, och viljan att stödja den andre – kopplat till de grundläggande mänskliga värdena och rättigheterna, alla människors lika värde, respekten inför den andre.…När man i sitt arbete är i kontakt med sin autenticitet, kanske man inser den roll man som lärare också spelar inför den andre – eleven…

A-M: För mig är det viktigt att eleverna får visa sina intressen, jag tänker mig en omvänd utvecklingszon, den jag har att göra för att gå in i elevens fokus. Det är lika illa om jag som lärare inte har någon förståelse för elevernas intressen och kunskaper. Jag ser Utvecklingszonen som en mötesplats. Och platserna kan vara många och från olika utgångspunkter. Det viktiga är att jag är där som lärare och ser när den uttrycks av eleven. Ju högre upp i årskurserna och med stor skolkulturhistoria riskerar eleverna att dölja sin vilja. De kan ha lärt sig att inte längre visa sin motivation eller vilja. Vad tänker du om mitt resonemang?

PETRI PARTANEN: Jag kan bara instämma i att elever lär sig att dölja eller förlägga sin motivation och vilja någon annanstans. Skolan handlar liksom inte längre om dem och deras liv utan om vuxnas förväntningar på vad som är angeläget. Inre motivation handlar ju i mångt och mycket om ”bryggan” mellan det som är angeläget och giltigt för individen, och hur det görs angeläget och giltigt i skolans värld. Då uppstår energi, motivation och vilja. Då uppslukas den lärande aktiviteten av engagemang och tid och rum upphör att existera…Läraren modellar och riggar lärandemiljön och visar också ifall elevernas liv, sammanhang, tankar och erfarenheter äger någon giltighet i skolans agenda…

Anne-Marie tackar för Petri Partanens svar och tillåtelsen att publicera dessa här på bloggen!

PETRI PARTANEN och jag är samarbetspartners kring skolutvecklingsfrågor! Denna intervju är en del av den kommunikationen. Petri Partanen har också besökt min undervisning och sett eleverna i aktioner. Petri Partanen och jag har också föreläst tillsammans. Det var mycket givande föreläsningar. Sammanflätandet mellan teori och praktik.

Läs också Körlings intervju med psykolog Leif Strandberg.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Petri Partanen och hans bok
  2. Petri Partanen och Dion Sommer
  3. Att utveckla undervisningen
Publicerat i Föreläsningar jag ger, Intervjuer, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden, Visionerna | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Kejsaren är naken – tankar om skolan och skolutvecklingen

Postat den 14/05/2010 av Anne-Marie Körling

Just hemkommen från ett möte med en nyexaminerad lärare. Läraren hade jobbat en tid vid skolan men började ge upp. Det svåraste var detta med allt gnäll och alla negativa möten som inte genererade annat än olust och stal energi från allt. Varför är det så? frågade läraren mig. Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de  inte hinner, att ungarna är för jobbiga. Så sa läraren.



Jag tror inte det är så på alla skolor. Men jag tror kanske det förekommer på många. Och jag tror det beror på flera saker. Låt mig pröva några antaganden:

  • Vi utgår inte från gemensamma dokument. LpO-94 är inte genomförd. Det betyder att det ständigt äger rum  krockar mellan olika synsätt. Läroplanerna skiljer sig åt och det ordentligt. Läroplaner innebär skilda tankegångar och olika bakomliggande teorier, människo-och kunskapssyn. Jag tror en stor del av skolans problem vilar i en icke genomförd läroplan och kursplan.
  • Kopplat till detta har lärare inte heller fullt ut förstått den stora friheten i läro- och kursplanens HUR. Vi har att förvalta uppdraget VAD med syftet VARFÖR och fullt ut befolka det pedagogiska HUR som man hittills överlåtit till professionen. Vi måste förvalta, genomföra, utveckla och tillsammans med såväl elever som andra lärare tillåta oss att pröva hur många olika sätt vi kan bedriva undervisning på.
  • Lärares rädsla för att göra fel. Detta är i sig ett strukturfel i hela skolans verksamhet. Vi lever i en rätt-och felkultur som inte är generös med prövandet. Trots att läroplanen frikostigt ger oss utrymmet och visar hur vi kan förhålla oss till elevens lärande: Vill, vågar och kan. Ord som för övrigt är en lärande rättighet för eleven.
  • Mål-och resultatstyrningen som vi lärare ständigt har att förvalta. Vi vet inte riktigt hur vi ska göra detta. Vi sätter upp mål för eleven och inte för undervisningen. Då eleven blir ansvarig för målen så blir följderna också åtgärdsprogram och problemsökning i och hos eleven. Frågan är hur många åtgärdsprogram som nu utförs och vad de egentligen syftar till. Hur många åtgärdsprogram får uppföljningsåtgärder eller är det vid nästa utvecklingssamtal vi följer upp? Och den viktiga frågan om hur många åtgärdsprogram det kan finnas i varje klass innan undervisningen får ett åtgärdsprogram? Min vision är att vi ständigt möter upp med en mångfald av undervisningar och i olika konstellationer så att elever kan känna sig trygga och utmanade i sin läroprocess.
  • Exkludering och inkluderingstanken som gör att elever kan exkluderas ur sammanhang tror jag är en mycket farlig väg där vi i andra sammanhang säger att skolan är för alla. De många diagnoserna och med den lätthet vi tar till dem, istället för att titta på hur miljö och lärande innehåll kan skapa förutsättningar för alla barn i skolan.
  • Faran i att se elever som en summa pengar och att skolan inte kan hantera elever som en skolpeng vilket skolan idag är tvungen att göra. Med varje elev kommer en summa pengar och den summan pengar driver i sin tur skolan.
  • Oviljan till förändring. Förändringar sker i varje läroplansskifte. Om vi inte förmår oss att arbeta oss igenom vad läroplanen har för innehåll, varför den har det och hur vi ska förvalta detta uppdrag så kommer inte förändringen till. Jag är ledsen att säga att läroplanskonflikterna på skolorna är dolda och ofta en källa till missförstånd. Förändringarna är samspelande med omvärlden och de utmaningar som väntar våra elever under och efter skoltiden. Det ska vara kreativt och utmanande att gå i skolan.
  • Generositeten mellan lärare och skolledare. Det är inte längre vi och dom. Utan ett vi. Vi är summan av alla aktörer i skolan, rektor, elever, lärare, fritidspedagoger, ja alla. Vi har ett gemensamt uppdrag och det är stort. Större än vi någonsin kan föreställa oss det. Rektor har ett uppdrag att genomföra skolplan och läroplan och där är vi i en gemensam båt (hur vi nu än ser det). Vi har ett uppdrag att förvalta. Och det ska vi göra med framtidsvisioner. Vi måste göra det. Resten av den pedagogiska världen gör det. Det handlar om ungarnas rätt att få utbildning. Och utbildningens omtanke ska vara skolans uppdrag.
  • Att vi i det längre perspektivet måste och bör se eleverna som kompetenta och samspelsvilliga med oss alla i skolan. Skolan ska utbilda för ansvar men allt som oftast utbildar vi bort eleverna från detta. Sexåringarna kommer med sina förskolekunskaper och kanske utifrån en mycket pedagogisk verksamhet där alla sinnen utvecklas och där skolan tar emot med en mellanrumshållplats – sexårsverksamheten – som i bästa fall är en underbar tid med stort och generöst pedagogiskt innehåll eller i värsta fall en plats där man skolas till att bli en skolelev (vad nu det är?). Ungar är ständigt lärande. De lär sig i miljöer som hindrar dem. De lär sig i miljöer som utmanar dem.
  • Ansvaret måste var och en av oss inom skolan ta. Det står också tydligt i våra styrdokument att ansvaret är vårt gemensamma. Alla har ett personligt ansvar och jag tror på en ansvarsmedvetenhet.  Vi kan alltid tänka i termer av IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD.
  • Jag ser också att skolan ska arbeta för den inre kollektiva självförtroendet. Det är en stor uppgift. Lärare måste få känna att de kan och vill och bör få redskap och stöd för sina uppdrag. Vi har inte råd med något annat. Läraren bör också få insikt om sin betydelse för varje elevs förmåga att lära. Och en lärare som lyckas ska få veta det och känna stolthet över att lyckas. Vi måste börja lyfta fram lärande modeller som är positiva. Dessutom bör lärare signalera yrkesstolthet snarare än trötthet inför uppdraget. Lärare är modeller för elever och ska möjliggöra och vara ställföreträdande hopp för framtiden.
  • Varje dag ska betyda något för varje elev. Skolans uppdrag är att utbilda och utveckla lärandet hos alla elever.
  • Sen önskar jag att vi undviker att tala negativt om skolan, om tidsbrist, om att inte hinna, om att inte orka, om att inte… vi måste synvända oss gemensamt för att skapa struktur för läraren att våga vara just lärare. Vi målar in oss i ett hörn då vi talar negativt om vårt yrke. Det är dags för kejsarens verkliga kläder. Bort med de gamla och de nya var det inget med. Vi måste klä professionen med färgstarka ord och börja leva och erövra en ny yrkesroll. Den som verkar i framkant. Den som sätter ord på HUR. Den som genomför undervisningar. Den som inkluderar eleverna. Den som visar upp ett innehåll. Den som verkar för ett innehåll. Den som samspelar i och med en verklighet. Den som är och förvaltar sin närhet till eleverna. Och allra helst samspelar med uppdraget att verka för demokratin och barnkonventionen. Barnens rätt att få och ingå i utbildning. Med ett hejdlöst vackert HUR att göra det tillsammans med klasskamrater, lärare och rektorer.

Ja, så sade jag. Vi kanske kan börja med att dagligdags lyfta något ur den kursplan vi har. Det är faktiskt en spännande sak att diskutera det VAD och VARFÖR med ett riktigt mångfaldigt HUR. Det är kreativt, utmanande och modigt.


OCH SÅ DET HÄR MED KEJSAREN!

Kejsaren hade kläder och ville ha nya. De nya han fick var det ingen som kunde orda om. Jo, annat än det barn som behövdes för den sanningen: Kejsaren är naken. Det nya i sagan kunde vara att låta kejsaren få sy sina egna kläder.  Han kan utbilda sig till sin egen skräddare och då lovar jag att det inte blir något annat än de kläder som kejsaren förmår att göra. Vem vill bli hans lärare? Nu när vi har chansen?

Vad – kejsaren behöver nya kläder.

Varför – Han är naken!

Hur – Låt oss tänka ut tusen olika sätt. Det är lärarens profession att göra det.


Anne-Marie

Här är ett annat blogginlägg som berör detta ämne såsom jag ser det!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skolan en berättelse om det trista!
  2. Elevtycket – tankar om detta tyck och lite bakgrund om tycken!
  3. ”Back to basic” – tankar om skolan
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , | 17 kommentarer

Frågor att ställa eleverna där hemma

Postat den 14/05/2010 av Anne-Marie Körling

DET FINNS RISK FÖR ATT FRÅGORNA KÄNNS SOM KORVSTOPPNING!

Föräldrar frågar sina ungar så stora frågor. För mycket länge sedan höll jag lite frågekonst för några föräldrar. Det vill säga – jag förändrade de frågor de själva ställde sina barn till samma sorts frågor fast till dem och deras arbeten:

– Hur var det i skolan idag?                 jämför med frågan        – Hur var det på Volvokoncernen idag?

Man måste bryta ned sina frågor till det mer handbegripliga om man vill veta något om skolan. För om du arbetar inom Volvokoncernen så måste ditt naturliga svar bli – Jag vet inte! Så svarar barn sina föräldrar. Nej, barn är snällare än så. De gör antingen föräldrarna glada och svarar – Bra! eller så gör de föräldrarna oroliga genom att svara – Dåligt!

Det sista svaret kan vara ett svar för att få uppmärksamhet. Om man svarar att det är bra så fungerar vi i Sverige på detta viset. När något är bra petar vi inte ett dugg i det. Men när något är dåligt. Då reagerar vi med ryggmärgen. Vi måste dit och peta. Vi måste få nys om exakt vad som var dåligt och ännu hellre – hur dåligt var det? Hur mådde du då? Hur känner du dig? Behöver du en kram? Vill du ha kärlek och en glasspinne? Stackars dig.

Det kan ibland vara så att barnen handskas med den stora VOLVOKONCERNfrågan och svarar så att de får den uppmärksamhet de verkligen behöver av sina kära föräldrar. Och att säga att det är dåligt i skolan det ger omedelbar respons. Men nu är jag lite raljerande och allvarlig. Om man gång efter annan får höra att det är dåligt i skolan bör man omedelbart göra något åt detta. Så är det. Dessvärre är vi en aning programmerade att lägga fokus på det dåliga och inte det som är bra. Och ungar handskas med närhet till sina föräldrar. Om de får närhet och uppmärksamhet av föräldrarna kring det som är dåligt så självklart vill de skapa den möjligheten.

Jag har lite frågeförslag, ni får pröva, för ni känner ju era barn:

– Smakade potatisen annorlunda mot potatisen igår?

– Hur blev du utmanad i matematiken idag?

– Hur mycket åt du av de rivna morötterna?

– Hur gör du när du ska vässa pennan?

– Hur utmanade undervisningen dig?


– Berätta hur du lärde dig ett ord idag?

– Kommer du ihåg hur många gånger du räckte upp handen idag? (Det gör lite ont i mig när jag skriver den här frågan men den kan öppna upp för en hel del reflektioner om ditt barns engagemang – men jag är inte för en klassrumsorganisation där man ska räcka upp handen)

– Berätta något som din lärare sa idag?

– Hur låter klockan då det ringer in?

– Hur många knäckebrödsorter finns det i matsalen?

– Hur många redskap får du använda dig av i slöjden?

– Berätta om symaskinen, vad tycker du bäst om?

– Jag gillar röd sytråd, hur väljer du sytråd i syslöjden?

– Hur ofta kan man slicka på en slickepott i hemkunskapen?

– När ni sjunger i musiken hörs det till rektorn då? Berätta hur högt det låter?

Alla frågorna är av det öppna slaget. Det betyder att barnet kan gå i dialog med dem och inte bara svara ja eller nej. Om man frågar om redskapen i slöjden så kommer ju barnet sannolikt att nämna några. Då kan man ju ta det fina tillfället i akt och berätta om sina egna träslöjdsminnen.

De här frågorna pekar in mot innehållet i undervisningen och elevernas lärande. Om barnet berättar kan ni tillsammans börja samtala om skolan. Gärna med positiva och nyfikna förtecken.

Anne-Marie

–


Inlägg som berör samma teman:

  1. Frågor att ställa barnen om läsning
  2. Frågor att ställa eleverna: Manus, skript – åh så känsligt skrivandet är
  3. Vid summering av text: Fyra frågor att ställa sig
Publicerat i Frågekonsten, Värdegrunden | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Frågor att ställa eleverna där hemma

Bara en gnutta glädje – ska det vara så farligt?

Postat den 14/05/2010 av Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det finns bara det faktiska – och i det ska vi skydda
  2. Spirande glädje – så liten och så vacker
  3. Det ska faen vara pedagog…
Publicerat i Barns rättigheter | 4 kommentarer

Jag gick, jag såg, jag gick

Postat den 14/05/2010 av Anne-Marie Körling

Min andra lista för idag, vad jag såg då jag tog en lång, lång, lång morgonpromenad. Jag gick faktiskt i tre timmar. Stockholm tillåter det:

MIN JAG-SÅG-LISTA:

  • en grå stadsduva som såg ut som den ville bosätta sig på landet
  • en and som sov på ett ben (man kan ju undra varför änder står på ett ben och sover men fåglar har den ovanan)
  • en målare som började sitt jobb med att putsa av en stege
  • en parti-och-minut-handlare som levererade väldigt färska grönsaker till en matvarubutik
  • en cafévärd som hade basker och som iordningställde sin uteplats
  • en tant som satt på en rullator och såg väldigt ensam ut. Jag sa hej för säkerhets skull
  • en ny väg vid Söder Mälarstrand. Ja, de bygger ju en slags undre väg där och då måste de göra en ny väg som ska vara ny tills den kan tas bort. Då räknas den som gammal
  • en snygg klänning som var till salu, jo jag vet, de brukar vara det när de skyltas med dem i fönstren. Jag var väldigt glad att affären var väldigt stängd. Det blir billigare så.
  • min skomästare, jag kallar honom för det, och då kom jag ihåg att jag måste hämta mina ny klackade skor
  • en underbar text som någon hade skrivit på ett klistermärke
  • obehagliga rubriker på morgontidningarna
  • jag såg en och annan duva som flög omkring… ja, jag vet inte…

Så fullkomligt underbart det är ändå att promenera omkring i det som är där utanför.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Jag tror vi leker i smyg
  2. Förskolans barn bygger väg
  3. Här är några ledtrådar …
Publicerat i Barns rättigheter | 2 kommentarer