Det är inte bra att utan pardon, utan känsla, utan medaktörtänkande ta av en kille en keps.
Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.
Jag har idag läst en mängd rapporter om hur det står till med killarna i skolan. Det är ganska bedrövliga siffror, tankar om varför och eventuella åtgärder för att komma tillrätta med sakernas tillstånd. Det skrivs mycket om att det går sämre för killarna. Och det redan från början. Man vet att det här börjar redan i sexårsverksamheten. Jag tänker så här:
Jag vet att det är många pojkar som får åtgärdsprogram för att de redan i sexårsverksamheten inte klarar av att sitta still. Jag vet att många pojkar plockas ut ur undervisningar för att de inte kan sitta still i samlingar. Jag vet att många killar talar med högre stämmor och att de ibland kommer in i en slags fotbollskonstellation, de är många och de låter. Jag vet att många pojkar har kläder som det ordas om; byxornas häng och så denna keps.
Jag ser många killar som behöver något slags skydd, en keps som begränsar världen, en luvtröja att gömma sig i, begränsa och kanske skydda sig själv mot snabblängdväxten, mot omvärlden, kring gängligheten, kring näsan som växer, ansiktet som förändras i tonåren, det pojkiga försvinner in i manligare drag – en process som inte flickor genomgår på samma sätt … och utan att fråga eleven så visar vi lärare såväl oförståelse och dessvärre vår makt och utan respekt eller en gnutta förståelses så plockar vi av denna keps.
Alltid denna keps. Av ska den!
Låt oss titta på en kepsbärare. Vad är det vi ser? Vad är det vi åstadkommer genom att bråka om den? Vad händer med lärandet i en elev då vi inte förstår och accepterar något som eleven har, bär med sig, vill uttrycka… och varför gör vi i såfall oss inte mer öppna för frågeställningarna kring vad en keps är? Varför inte göra pedagogik av kepsen? Varför inte gå till botten med vad som gör kepsen till en sådan stor fråga? Varför inte sätta ord på vad vi retar upp oss på? Varför inte samtala om saker och ting? Öppet och undrande, tillåtande och nyfiket. Inte fostrande och mästrande – inte ett uppeggande av det trots som dessvärre kommer som ett svar på posten.
Jag har inte haft några problem med vare sig kepsar eller mobiltelefoner i mina klassrum. Om jag visar respekt så kommer jag få respekt. Det jag inte har åtnjutit själv är frågor av samma slag kring varför jag gör som jag gör, och hur min undervisning antingen blir bättre eller sämre för det, utan också min undervisning kan dömas ut genom att jag tillåter mina elever exempelvis ha mössa inomhus. Jag blir också ifrågasatt som lärare.
Om killars yttre ordar vi mycket och samtidigt så sjunker kunskaperna och presterandets vilja i dem. Kan det höra ihop? Är det så?
Att killarna kan trotsa oss är kanske en nödvändig sak. Jag vet inte. Men det står inte rätt till med pojkar i skolan. Det är något fel. Jag är rädd att det handlar om hur vi förhåller oss till dem.
Till killarna signalerar vi:
- Sitt stilla
- Ta av dig kepsen
- Inget häng
- Var tyst
På den skola jag besökte i Johannesburg, American International School Johannesburg, såg jag kepshängare i varje klassrum. Dessa fanns inne i klassrummen och det kändes så bra. Det visar att man hyser respekt för det man har med sig till skolan men också en strategi att skydda sin keps. Hela anslaget var så mycket bättre än det vi i svensk skola har skapat med kepsen – avstånd, diciplin och åtgärder.Jag frågade lite om kepsen då jag var där på studiebesök men jag fann att frågan var så oändligt främmande för dem och att kepsen knappast hade med det viktiga innehållet att göra. Signalen läraren gav mig var en aning frågande
– vill du inte tala om innehåll och pedagogik, här är så mycket av detta och din fråga syns mig väldigt begränsad.Det är väl inte det vi ska tala om.
Jag tänker också på Astrid Lindgren som försedde sin Emil med såväl en mysse som en bysse. Hon förstod något om killarnas världar. En mysse… det är en mysse. Och det är något man klär sig i och det är inte vad som helst. Redan då vi i första kapitlet lär känna vår lille Emil så har han faktiskt en mysse. Och den har han med sig precis överallt.
Jag är också väldigt väldigt noga med att det jag tänker inte exkluderar min syn och mina tankar om flickorna. Det är inte så det är. Det ska inte betyda antingen eller då det gäller skolfrågor. Det ska vara individen och samspelet med alla andra som ska fungera. Jag vet egentligen inte varför denna keps blir till en så infekterad fråga i skolan.
Det är också viktigt att pojkar är individer och att de är olika varandra. Det kanske är en ännu större fråga att förhålla sig till. Att det är skillnader inom pojkgruppen. De tysta killarna, hur är skolan för dem? Killar som är ensamma, hur är det egentligen för dem? Hur är det att vara utanför om man är pojke? Hur är det att vara ensam kille? Och om man är ensam och ledsen? Är det egentligen ok att vara det som kille?
Anne-Marie,
hela inlägget är en slags frågeställning och absolut inte något svar – i alla undersökningar så går det lite sämre för killarna… och jag måste fundera… låt oss göra det ihop. Förr eller senare blir det åtgärder för såväl lärare som för skolor att komma tillrätta med saker och ting. Jag ser det som en del i elevens rätt att lära.
______________________Nedan är inflyttade kommentarer från min facebook:
Det är ett modernt och relevant exempel på hur kulturella koder är föränderliga och subjektiva. Det borde vara ett mål med undervisning,
!!!!!
Det är något jag också undrar över. På vilket sätt störs undervisningen om elev bär huvudbonad. Är det så att lärarens arbete med ökad måluppfyllelse försvåras? Om så vore fallet skulle keps-inte keps vara en relevant fråga.
!!!!!!!!!
Jag vill förtydliga: Jag skiter fullständigt i om kidsen har keps eller inte. Jag har inte tid för meningslöst maktutövande. Däremot tror jag att den kan fungera som exempel i undervisningen och det är DÄR mitt förra inlägg kommer in i bilden…. 😉
!!!!!!!!!!
Människans huvud och hennes hår har i många kulturer varit laddat. Försök be en sikh ta av sig turbanen och blottlägga sitt hår, gudsantennen. Vi har rakat bort det, sparat det, färgat det, dolt det, framhävt det. Slöjan och keppan är del av samma mystika och för oss omedvetet känsliga tradition. Frågan om keppan är laddad sedan tusentals år, därför blir debbatten svårhanterlig tror jag.
!!!!!!!!!
Aldrig ska någon få tvinga av mig min huvudbonad, vare sig det är min keps, turban eller döskallemössa. Jag är it-chef och sitter i en ledningsgruppen. Varför ska då inte barn i skolan få ha keps???
