Emailadress, datorkunskap och sociala medier

 

– I got an emailadress, berättade hon.

Jag tittade förundrat och öppet på henne då jag fick denna information, det första hon berättar och besvarar då jag frågar…

 – Berätta om ditt liv? Berätta det du vill att jag ska känna till om dig och om ditt liv… så ställer du samma frågor till mig. 

Detta svar har öppnat för den oändlig tanken om demokrati. Jag kan inte släppa den. Varför är denna mening det första jag får veta om henne?  Är det för att jag kommer från ett annat land? Är det för att emailadressen berättar något viktigt? Jag tror på det senare.

Jag är van nätanvändare, utomordentligt bortskämd med en tillgång som överskrider det mesta jag känner till. Jo, jag kan klaga över långsamheten ibland, den mikrosekund av onödigt väntande på att sidor ska öppna sig – seså Sesam öppna dig – gnyr jag och snabbtrycker på tangenterna och manar på min dator.

Jag har också en emailadress. Det har jag haft i många år. Den ingår som en del i själva ryggraden av mitt sociala liv.

– I got an emailadress, säger hon.

Denna mening signalerar mer än så. Det berättar att hon har tillgång till datorer. Tillgång till nätet. Tillgång till något kommunikativt bortom alla gränserna där hon befinner sig. Att ha en emailadress är större än vi kanske tror och betyder mer än vi kanske kan föreställa oss. Vi som glömt bort hur det är. Vi som redan har. Men frågan är – har hon det? Har hon tillgång?

Jag talar med en kvinna i Sydafrika. En kvinna som är en breadwinner, vilket betyder att hon har ett arbete och kan försörja fler än sig själv. Hon är en breadwinner och träffar sin dotter en gång per år; I got a daughter.  A lovely little daughter, she is six. I visit her once a year… send my money to education. I want her to go to school.

Ja, jag tänker på detta, om och om igen. Jag tänker på breadwinnern, jag tänker på dottern och hur det är att vara långt ifrån och inte få träffas. Jag tänker på vad datorn hos dem båda kan möjliggöra av närvaro, kontakt och relation. 

Det fysiska avståndet är gigantiskt mellan en mor och en dotter. Det går inte ens att fantisera om att bara träffa sin dotter en gång om året. Jag klarar det inte. Vet inte hur jag ska förstå hennes liv och livsvillkor:

– I had to leave her when she was two, now she is six, berättar kvinnan utan att öppna sin sorg eller ens låta den få ett uns av  utrymme.

Jag tänker på det hon berättar. Jag tänker på hennes emailadress. Jag tänker på vilka självklarheter jag omger mig med. Jag tänker på hur lite jag reflekterar över nätets möjligheter, jag självförklarar dem. Jag funderar inte över min bärbara dator och att jag kan slå mig ned i miljöer i stort sett var som helst och söka information, maila en vän, titta på film eller sända iväg ett litet twitter-kvitter om en pedagogisk tanke jag har.

Jag har en emailadress… sedan sen 1900-tal (måste skriva detta märkliga årtal för nu känns det länge sedan…). Jag började använda nätet runt 2002. Nu är det en del av de dagliga. Jag hämtar hem den information jag behöver och inkluderar den i mitt dagliga arbete. Uttalar sig Obama så har jag det i mitt Twitter! Behöver jag pedagogiska svar så frågar jag ut i mitt nätverk.

Idag handlar en hel tidning, Lärarnas tidning nummer 7, 2010, om sociala medier. Och oavsett så dyker tanken om dem som inte ingår i sociala medier. De icke sociala och likafullt de sociala. De utanför. De nätovana, de innanförbegränsade, de med mycket liten, eller ingen alls kunskap om datorn och om möjligheterna.

I mångt och i stort handlar det om demokrati.

– I got an emailadress, sa hon.

Och denna vikt hon lade vid denna mening får mig att om och om tänka – hur lite kan jag förstå av min egen värld, mina självklarheter och mina möjligheter, hur säkert manövrerar jag mig i den värld som alltid står öppen för mig. Hur stängd är den inte för andra?

Den frågan är minst lika viktig. Här i Sverige! Där borta! Överallt.

Det handlar om valmöjligheter, uttrycksmöjligheter, kunskapinhämtarmöjligheter, utvecklarmöjligheter, insiktsmöjligheter, kommunikationsmöjligheter, delaktighetsmöjligheter, språkmöjligheter…

Jag har mailat min kontakti Sydafrika. Det är länge sedan nu. Att ha en emailadress betyder också att man behöver en dator, en uppkoppling och omslutande tanke om att alla ska få tillgång till det som rör mänskliga interaktioner och kommunikationer. Jag har sänt iväg mitt mail. Jag väntar svar. Infrastruktur är också demokrati.

Anne-Marie

Publicerat i Verkligheten, Visionerna | Etiketter , , | 3 kommentarer

Klassrummet – en pedagogisk livsmiljö

Klassrummet är en pedagogisk livsmiljö. Vi är där en så stor tid. Lika många timmar som eleven har rätt till under hela sin utbildning.

Ett litet barn är många timmar i sitt klassrum. Det finns all anledning att fundera över vilken pedagogisk miljö det är. Jag ser ett klassrum som signalerar processer, samspel och kursplan. Det är ett aktivt rum där demokrati och dialog syns och möjliggörs. På väggarna ser vi mängder av alster som är den i hur man går tillväga. Processerna hur man gör kring det vad och varför som kursplanen ger oss.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Klassrummet, Värdegrunden | Etiketter , , | 1 kommentar

Läroplan, kursplan och barnkonvention – i varje lärares hand

Jag förstår inte att vi inte bär med oss våra dokument i våra händer. Där har vi svaren, uppdragen, bollplanket, tryggheten. Det som är värre är när lärare som bär dessa med sig och aktivt använder sig av originaldokumenten blir omslutna av röster:

– Så präktig du är, ska du ha lönesamtal!

Jag är en stark förespråkare för att vi har dessa viktiga dokument med oss. För om vi har det så signalerar vi att vi processar något som vi måste hålla levande. Innehållet i våra undervisningar och relationerna till eleverna.

Anne-Marie

Publicerat i Styrdokumenten | 1 kommentar

Individualisering och grupparbeten – inga luftord!

Jag är rädd för att fina och vackra ord och innebörder har blivit så missuppfattade i svensk skola över tid. En lärare är en undervisande professionell person som närvarar i det individuella och i det grupparbetande och om läraren abdikerar signalerar man märkligt nog ointresse för elevernas tänkande, görande och de processer som är igång. Den formativa närvaron och deltagandet visar att läraren är autentiskt nyfiken och angelägen om att delta i undervisningens fokus.

Att abdikera är nästan som att sitta och fika och vifta på tårna i klassrummet och vänta in resultatet. Alltså förhåller sig summativt.

Genom att inte ingå och delta och göra undervisningar, samspela och verka värdigt för yrket så är risken stor att individualisering blir ett luftord, grupparbeten blir ett luftord och där kunskap och innehåll inte värderas för sitt innehåll.

Jag gillar både grupparbeten och individualisering – för jag kommer nära lärandet då. Jag är ju med! Och oj så jag lär mig om vikten av att vara elevernas lärare.

Anne-Marie


Publicerat i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Läraryrket och lärarrollen, Skolorden, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Individualisering och grupparbeten – inga luftord!

Autentiskt möte

Jag hör att många, många vuxna talar med barn, och ibland över deras huvuden, som om det inte gick att prata med dem utan att tillrättavisa.

Varför omsluter vi inte barn med nyfikenhet, en uns glädje, autentisk uppmärksamhet och nyfikenhet på deras göranden, deras tankar, deras funderingar och deras uppfattningar.

Vi måste förhindra vår egen framfart där vi gör barnen till ”dom” och ser på dem som objekt, kanske till och med som våra projekt.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Att utmana eleverna!

Utmaningar är något som man inte riktigt kan men som man får pröva, pröva, pröva och utvecklas mot. Jag tror ibland att skolan är tråkig. För lite utmaningar.

Anne-Marie

Publicerat i Modellerna, Pedagogik, Strategier | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Att utmana eleverna!

Vägen till läraryrket

Jag fick en förfrågan om att stötta detta arbete. Det tänker jag göra:

Jag läser ju på lärarutbildningen, och har precis börjat skriva examensarbetet tillsammans med en klasskompis. Vi har startat en blogg som ska följa oss genom hela arbetet, och finnas som ett forum där intresserade kan läsa och tipsa oss om hur vi ska gå vidare och så vidare. Ett öppet forum för att optimera vårt resultat helt enkelt!

Jag undrar om du skulle vilja göra en ”puff” för den på något vis, eftersom jag vet att du har en väldig massa besökare som arbetar eller åtminstone är intresserade av skolan. Ämnet vi valt är musik på förskolan, vilket kanske inte passar alla, men allt är välkommet!

Adressen till bloggen är  http://www.jessicajensen.johaneckman.se/


Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | 1 kommentar