Anne-Marie Körling

Det som intresserar mig med Jesper Juuls förhållningssätt till barnet är att det spelar inte så stor roll vilken ingång vi antar – det ÄR förhållningssättet till barnet, dess intentioner och inte minst, hur jag vill ha det runt mig själv som genomsyrar allt Jesper Juul skrivit.

Då jag läser ”Nu ska vi äta” är det matens ingång vi följer. Jesper Juul vänder på perspektivet och – tja – pannkakan den flyger i luften och landar på andra sidan. Jag ser pedagogik och mänskliga du-och-jag samspel. Oavsett om jag är förälder, lärare, människa… och detta i min närhet och i mitt förhållningssätt till det barn jag har intill mig.

Den vuxne som bestämmer över barnets hunger, barnets matlust, barnets tallrik gör det i bästa välmening, men det handlar i sin yttersta form av makt, förringande och en slags överhet. Många måltider är inte trevliga för ett barn, inte fyllda med det samspel som kan råda kring mat. Ibland tänker jag att om jag var vuxen och fick så många åthutande, dolda krav och uppmaningar som betyder ett ilsket tittande på, en värdering om hur maten ätes, hur jag sitter och om jag är duktig nog att äta upp – så skulle jag nog inte längre äta med den person som utsatte mig för detta.

Uppfostran i alla sammanhang uttrycker Jesper Juul på detta kloka vis:

Uppfostran skapar maktkamp, eftersom ingen vill bli betraktad som inkompetent och behandlas på ett mästrande sätt. Samfostran främjar självkänsla, självförtroende och samarbetsförmåga och bygger på likvärdighet.

Jag återkommer med fler tankar kring det Jesper Juul skrivit. Läser den som den pedagog jag är. Läser den som den medätande måltidsdeltagare jag är. Barn ska naturligtvis äta sig mätta på samma sätt som jag har rätt att göra det. Det ska vara trevligt och en fin stund med de närmaste.

Anne-Marie