
Mellanrum!
Övergång!
Broar!
Det en bro kan skapa är något stort. Det behövs inte något stort brobrygge för
att skapa en bro. Jag tror brobyggen. Även bryggor tycker jag om.
Det är i alla fall en början.
Jag är broviss!
Anne-Marie




Det blev ingen nyttodag av denna dag. Det blev en förflyttodag. Jag har
förflyttat mig hit och dit. Jag har också förflyttat saker och ting lite hit
och dit. Sådana dagar kan också behövas.
Anne-Marie

Idag blir det min nyttiga dag tänker jag genast då jag vaknar!
Nyttodagen!
Någon mailade mig och bad om att jag skulle ha min fnittriga dag. Det var
en rar tanke. Jag fnittrade en aning då jag läste det. Hur skulle det låta
om jag gick omkring och fnittrade hela dagen? Men så slog det mig med
sådan kraft: Jag sjunger hela tiden! Överallt småsjunger jag!
Vad det betyder – det vet jag!
Om jag sjunger – då mår jag bra!
Anne-Marie

Försiktigt klotter på flyktigt underlag. Jag skriver ett litet hej!

Det här klottret hittar jag under en av Stockholms broar!
Det är ett annat slags brobygge.
Osynliga är de broar som dessa ord bygger till en annan människa!
Anne-Marie

Jahaja! tänkte jag. Den här dagen får väl bli som den blir. Och helt aningslöst
gick jag ut i världen och såg på den med nya ögon. Jag gick ut och in i trappuppgångar,
små butiker som jag aldrig, aldrig, aldrig brukar gå in i, och gick mest där jag
brukar gå. Jag gick rakt in i en annan fotograf. Nu måste jag genast tillägga att
jag på absolut inga vis kallar mig fotograf, jag kallar mig ingenting, och jag
kallar mig absolut inte ens amatör, inte ens en amatör, amatör, amatörfotograf.
Jag gick rakt in i Mattias Klum, som jag nästintill gömde kameran inför.
Nu var det så att Mattias Klum var, förlåt naturligtvis är,
en mycket sympatisk Mattias Klum, photographer,
och jag tackade för hans fotografier, hans tankar och hans mod
att gestalta det han gestaltar och därmed delger oss andra! Jag tycker alltid att
hans fotografier gör mig till mer ansvarstagande.
Och han tittade i samförstånd och en aning
nyfiket på min kamera! Jag ursäktade mig med att jag ännu inte
lärt mig den och upptäckte hur rädd jag var för att orden skulle bli ämnesspecifika,
bländare, slutartid och sådana saker som jag inte kan med ord, utan mer gör lite på måfå.
Men innan mötets slutartid var ett faktum
frågade jag om jag fick intervjua Mattias Klum!
Det fick jag!
Nu sitter jag och filar på frågorna!
Anne-Marie

Jag var nyligen bjuden på middag. Middagen var så där underbart genomtänkt
så jag kände mig så där hungrig och glad som man blir när man omsluts av omtankar.
Efterrätten – väldigt delikat i sin enkelhet. Frukterna så sköna, vackra och gyllengula.
Vanliga apelsiner! Allt det vanliga kan göras ovanligt om man behandlar dem med
en slags unik känsla av att se nytt och på nytt. Apelsinerna skars med ömhet,
och apelsinens skal skars bort med den där förvissningen om att frukten blir
vackrare om den är ansad. Och så själva upplägget.
Över de vackra apelsinerna kärnas sedan två granatäpplen.
De röda, röda, röda kärnorna strös över apelsinerna.
Några vita flingor av socker får smälta in i alltsammans
och en uns, jag menar då en uns, kanel får toucha upplevelsen.
Det kallar jag matlagning med omsorg och godhet.
Nåväl,
själv är jag aldrig så där lagom.
Ett uns med socker blir lätt en hel skopa,
och kanel, som jag älskar, tar jag ordentligt av.
Därmed kväver jag något –
det blir fööör mycket –
och det sammantagna går förlorat.
Jag lärde mig något under det att jag letade efter kanelsmaken.
Den fanns där – i fullkomlig harmoni med de andra smakerna!
Anne-Marie