Vågar jag erkänna mig trött? Ja, jag tror det. Trots det är jag kvittrande glad bland mina kollegor på arbetet. Inofficiella pedagogiska samtal på pendeltåg, vid fikaborden lyfter mig. En lärare hade konsulterat mig om sitt barns läsning – och berättat att mina råd hade lyft – och jag såg framför mig hur mina tankar hade underlättar för förälder och barn – och den lättnad om vilken den lilla unga läsaren kunde få utveckla sin läsförmåga i samspel och med det goda för ögon. Vi lär oss att se till den unges lärande och läsande brist, och jag ställer mig den stora frågan om jag själv någonsin skulle vilja läsa högt för någon endaste person om de valde att se mig på detta sätt?
Idag underlättade jag för föräldern – ytterligare en glädjesak – att få skapa de goda förbindelserna mellan ett fokus och barnet och dess förälder. Inget kan vara värre än när något stör i detta samspel, tänker jag.
Jag lever också länge på det goda samtal jag hade med en kollega – vi fann varandra på vägen hem från skolan – och kunde nästan inte skiljas åt då vi skiljdes åt – de pedagogiska samtalen var djupa och utvecklingsbara. Jag kände mig glad hela gårdagen – och också nu då jag skriver detta.
Anne-Marie
