Lärandet tumlar runt i alltsammans - det får inte bli för fyrkantigt! ritar Anne-Marie Körling
Sexåringen har precis fått sin mobil. Den är ny. Hon är glad.
Pling säger det i mobilen. Hon öppnar ett sms, läser det noggrant, det är från pappa.
Hon läser högt för att hon vill att jag ska höra. Jag lyssnar. Mitt pedagoghjärta klappar högt. Hon läser ledigt. I förskoleklass arbetar hon med bokstaven A.
– Det kunde jag för länge sedan, säger hon.
– Ja, alfabetet kunde hon för två år sedan, säger mamman.
– Varför frågar skolan inte vad hon redan kan, frågar jag mig då.
Nu har jag fått hennes mobilnummer. Jag ska skriva korta mobilsagor och sända dem till henne. Jag fick läsa farfars roliga sms och alla svåra ord som den här lilla sexåringen skrattade högt åt. Långt, långt, långt ifrån den pedagogiska tillrättavisningen som syns i för lite utmaningar och repetition in absurdum.
Skolan har inte ensamrätt på lärandet. Skolan ska ta vid där lärandet redan har ägt rum. Läroplanen talar om utmaningar. Det är ledsamt att ha tråkigt. Det är väldigt, väldigt svårt att sitta still i en värld som hela tiden rör sig.
Anne-Marie
