Matematik är en mänsklig konstruktion. Det fick jag lära mig alldeles för sent i livet.
Jag lärde mig aldrig riktigt matematiken som barn. Vad jag lärde mig av matematiken som var barn att det var svårt. Den svårighet jag upplevde var att jag fick tänka inne i huvudet, att jag inte fick utnyttja mina egna sätt att finurla och tänka. Jag ritade och tecknade, jag tänkte och försökte. Jag behövde matematiska ytor, räkneområden, vita tomma papper för att utforska. Dessvärre fick jag ingen tänkyta alls. Jag fick bara lämna ett svar. Och det på en liten yta.
Då jag ser barn räkna idag ser jag precis samma sak som jag själv hade och gjorde då jag var liten. Jag ser inget elevtänk, jag ser inget undersökande uttryck, jag ser ett litet svar som är reducerat på elevens medverkan. Detta kan då kopplas till det tysta tänkandet, det icke uttalade, det frånvända, det omslutande rätt-och-fel tänket. Att barn inte får sin demokratiska rätt till matematiken ser jag som en stor utvecklingssak för skolan.
Jag hörde om en liten unge som spelade ett spel. Den lilla ungen funderade över – att ha lyckats till 29 % – och vad nu detta kunde betyda? Samtalet som omslöt den frågande ungen handlade om en matematik som fanns kopplat till en verklighet – en självständig måluppfyllelse… så hur många procent fattas tills jag lyckas? Aha… kan man tänka från 100. Då fattar jag!
Detta är en koppling till det absolut vardagliga. Det är där matematiken kan få betydelse. Så om vi utvidgar samspelet med boken, samtalet, verkligheten, ritpappret, det möjliga i att göra fel och omsluter alltsammans med ett stort pedagogiskt öra och en jättemöjlighet för eleven att rita, tänka och breda ut sig… så kan vi också börja göra matematik av det mesta.
Anne-Marie
